Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Melodi

Ämne: Musikteori och musikterminologi · Musik och italienska lånord

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 10 (1886), sp. 1314–1315 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Melodi (Grek. melodia), musikt. 1. I populär mening, en estetiskt ordnad följd af toner med afrundad form och sjelfständigt stämningsinnehåll. Såsom ensam bildande ett helt, utgör en sådan tonföljd en visa (Fr. air, Eng. tune); såsom medelpunkt inom ett större konstverk deremot kallas densamma tema, och företrädesvis sångtema i motsats till det ofta mindre »melodiska» (sångbara) instrumental-temat. -- 2. I mera musikvetenskaplig mening förstås med melodi ej blott en sjelfständigt afrundad, utan öfver hufvud hvarje ordnad följd af toner efter hvarandra, i motsats till »harmoni», som afser ordnandet af samtidiga toner. All uppfattning af sammanhang emellan toner beror antingen på tonernas granskap eller på deras förvandtskap. Strängt taget är blott den förra af dessa båda principer rent melodisk, den senare deremot i grunden harmonisk, ehuru äfven denna spelar in vid konstruktionen af en melodi. Två toner uppfattas som grannar, om skilnaden i tonhöjd är obetydlig (t. ex. en sekund); är skilnaden större (t. ex. en ters), så kan den högre tonen sammanfogas med den lägre endast på harmonisk basis (såsom aliqvot-ton, harmonisk öfverton). Till och med vid utmätningen af sekunder har, åtminstone i den moderna diatoniska durskalan, den harmoniska principen varit afgörande, enär denna skala utgöres uteslutande af tonerna i tonikans och dominanternas naturliga treklanger: F-a-C-e-G-h-D. Äfven vid bildningen af andra skalor, såsom kyrkotonarternas eller vissa egendomliga folkskalor, torde en aning om harmoniskt sammanhang hafva spelat en betydande rol, der icke intervallens fixerande till äfventyrs bestämts genom härmning af naturljud eller vissa instruments egenskaper eller teoretisk spekulation. I och för sig lemnar nämligen granskapet inom tonverlden inga bestämda intervallpunkter, endast ett obestämdt sammanhang emellan högre och lägre, hvilket, oafbrutet stigande eller fallande, bildar en kontinuerlig ljudserie, sådan som t. ex. vindens hvinande. I denna rent naturalistiska fattning får den ensidigt melodiska principen emellertid sällan användning inom konsten; dock är den kromatiska skalan i viss mån en konseqvens af densamma. A. L.