Sida 661
Mellansorken ...
gjorde, med en af honom konstruerad termoelektrisk stapel, vigtiga undersökningar öfver det strålande värmet. Han var äfven den förste, som uppvisade värmet i månljuset.
Mellplana. Se Medelplana.
Mellösa. 1. Lilla M., socken i Södermanlands län, Villåttinge härad. Areal 11,708 har. 2;576 innev. (1885). L. M. bildar med Flen ett alternerande konsistorielt och till egaren af Stenhammar patronelt pastorat af 2:dra kl., Strengnäs stift, Villåttinge kontrakt. -- 2. Stora M., socken i Örebro län, Askers härad. Areal 10,075 har. 3,535 innev. (1885). St. M. bildar med Norrbyås ett regalt pastorat af 1:sta kl., Strengnäs stift, Askers kontrakt.
Melnikov [melnikoff], Pavel Ivanovitj, rysk författare (psevdon. A. Petjerskij), f. 1819 i Nisjnij-Novgorod, studerade vid Kazans universitet, blef 183S gymnasielärare (i historia) i Perm och innehade 1839--46 samma befattning i sin födelsestad. Han blef sedan anställd hos guvernören för särskilda uppdrag samt redaktör af guvernementstidningen och förman i den lokala statistiska komitén. Redan i Perm började han sysselsätta sig med landets historia och folklif. Han fullföljde i Nisjnij-Novgorod liknande studier, kom derunder i nära beröring med »raskolnikerna» (sekteristerna) och samlade omfattande iakttagelser öfver deras lif och seder. Hans sålunda vunna grundliga kännedom om »raskol» förskaffade honom plats i en komité för undersökning af raskolnikernas ställning. M. ingick som tjensteman i inrikesministeriet och användes för en mängd olika uppdrag, revisioner samt historiska och statistiska undersökningar i Volga-guvernementen. Redan 1839 hade han i en tidskrift (»Otetjestv. zapiski») publicerat sitt första arbete (Reseanteckningar från Tambovska guv. till Sibirien). Under den följande tiden skref han en mängd uppsatser och noveller i olika tidskrifter och började bl. a. i den af honom redigerade guvernementstidningen en historia öfver Susdalsk-nisjegorodska furstendömet. Först med Semeistvo Krasilnikovych (Krasilnikovernas familj; i »Moskvitianin», 1852) väckte han dock någon större uppmärksamhet, men framträdde dermed också som en författare af första rangen. Den vittra literaturen började just med Dal, Grigorovitj, Ostrovskij och Turgenjev vända sig till folklifvet, och bredvid dessa författare intager »A. Petjerskij» en hedersplats. Efter fem års tystnad fortsatte M. på den lyckligt började vägen med en hel rad berättelser, i hvilka han troget tecknade folkets seder och tänkesätt samt blottade byråkratiens missbruk. Mest bekanta och lästa äro de båda skildringarna V lesach (I skogarna; 4 bd, 2:dra uppl. 1881) och dess fortsättning Na gorach (På bergen; likaledes 4 bd, 1881). Den förra började redan 1859 i en af M. uppsatt daglig tidning. Från och med 1860 var han ett par år medarbetare i tidskriften »Severnaja ptjela» (Nordens bi) och flyttade 1866 till Moskva. Hans omfattande officiella berättelse om raskolnikerna är icke tryckt. Särskildt utgaf M. en skrift om raskolnikernas presterskap (Raskolnitji archierei). M. utmärker sig genom sin grundliga kännedom om folklifvet -- hans novellistiska teckningar äro etnografiska källskrifter --, sin enkla, naturliga komposition och sitt genuint ryska, af folkmålet färgade språk. Efter ett par års tilltagande sjuklighet dog M. i sin födelsestad 1883, och med honom bortgick en af Rysslands förnämste författare. Lll.
Melo (rättare Mello), Don Francisco Manuel de, portugisisk-spansk historieskrifvare och skald, f. i Lissabon 1611, tjenade i spanska armén och blef senare, då Portugal lösslitit sig från det spanska herraväldet (1640), brukad i sitt hemlands diplomatiska förhandlingar. Oskyldigt anklagad af politiska ovänner, fälldes han för mord, satt fängslad i nio år och förvistes till Brasilien, men fick genom fransk bemedling återkomma till Lissabon, hvarefter han uteslutande egnade sig åt literära sysselsättningar. Död 1665. Bland hans arbeten, hvilka tillsammans fylla omkr. 100 bd och äro skrifna dels på spanska, dels på portugisiska, märkes hans med afseende på såväl innehåll som komposition och språkrenhet klassiska Historia de los movimientos, separation y guerra de Cataluna en tiempo de Felipe IV (första gången utgifven 1645 under psevdonymen Clemente Libertino).
Melocactus C. Bauh., bot., ett egendomligt slägte af örter (eller buskar) med köttiga, bladlösa stammar, hörande till nat. fam. Cacteae DC., kl. Icosandria L. M. har likasom Echinocactus stammen aflångt rundad, af omkr. 15--20 cm. höjd och 10 cm. eller något större tvärlinie. Hos M. är ytan försedd med 14 eller 15 mer eller mindre djupa fåror. Å de mellanstående åsarnas kilformiga kanter sitta de taggiga blomsterdynorna helt tätt och omgifva de från dem frambrytande, oskaftade, ensamma, oftast hvita eller gula blommorna med en tofs af hår. (Rörande blomsterdynorna och blommorna se Mammillaria och Cacteae.) Af den i Vestindien och Syd-Amerika allmänna s. k. »vanliga melonkaktus», M. communis Lk et O., användes stammens köttiga massa till uppmjukande omslag och till baddningar å hudutslag. Frukterna äro ätbara, och af dem beredes en »bröstsyrup». O. T. S.
Melodi (Grek. melodia), musikt. 1. I populär mening, en estetiskt ordnad följd af toner med afrundad form och sjelfständigt stämningsinnehåll. Såsom ensam bildande ett helt, utgör en sådan tonföljd en visa (Fr. air, Eng. tune); såsom medelpunkt inom ett större konstverk deremot kallas densamma tema, och företrädesvis sångtema i motsats till det ofta mindre »melodiska» (sångbara) instrumental-temat. -- 2. I mera musikvetenskaplig mening förstås med melodi ej blott en sjelfständigt afrundad, utan öfver hufvud hvarje ordnad följd af toner efter hvarandra, i motsats till »harmoni», som afser ordnandet af samtidiga toner. All uppfattning af sammanhang emellan toner beror antingen på tonernas granskap eller på deras förvandtskap. Strängt taget är blott den förra af dessa båda principer rent melodisk, den senare deremot i grunden harmonisk,
Källa: Project Runeberg ·
