Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni

ehuru äfven denna spelar in vid konstruktionen af en melodi. Två toner uppfattas som grannar, om skilnaden i tonhöjd är obetydlig (t. ex. en sekund); är skilnaden större (t. ex. en ters), så kan den högre tonen sammanfogas med den lägre endast på harmonisk basis (såsom aliqvot-ton, harmonisk öfverton). Till och med vid utmätningen af sekunder har, åtminstone i den moderna diatoniska durskalan, den harmoniska principen varit afgörande, enär denna skala utgöres uteslutande af tonerna i tonikans och dominanternas naturliga treklanger: F-a-C-e-G-h-D. Äfven vid bildningen af andra skalor, såsom kyrkotonarternas eller vissa egendomliga folkskalor, torde en aning om harmoniskt sammanhang hafva spelat en betydande rol, der icke intervallens fixerande till äfventyrs bestämts genom härmning af naturljud eller vissa instruments egenskaper eller teoretisk spekulation. I och för sig lemnar nämligen granskapet inom tonverlden inga bestämda intervallpunkter, endast ett obestämdt sammanhang emellan högre och lägre, hvilket, oafbrutet stigande eller fallande, bildar en kontinuerlig ljudserie, sådan som t. ex. vindens hvinande. I denna rent naturalistiska fattning får den ensidigt melodiska principen emellertid sällan användning inom konsten; dock är den kromatiska skalan i viss mån en konseqvens af densamma. A. L.

Melodik, melodilära.

Melodikon, en af Rieffelsen i Köpenhamn 1803 uppfunnen harmonika eller piano, deri strängarna ersättas af stämgafflar. Ett dylikt instrument har, förbättradt af Fischer i Leipzig, under namn af adiafon (jfr d. o.) väckt uppseende i våra dagar. Detta instrument, hvaraf ett exemplar förevisades i Stockholm 1884, erbjuder en väsentlig fördel framför det vanliga pianot deruti att det aldrig behöfver stämmas. Ett annat företräde är att tonen är mera uthållande samt att på samma ton crescendo och diminuendo kunna åstadkommas genom olika starka nedtryckningar af tangenten, hvarvid stämgaffeln närmas till eller aflägsnas från resonansbottnen. Enär emellertid alla stämgafflar sakna harmoniska öfvertoner, blir instrumentets klang entonigt flöjtlik och abstrakt samt saknar den fyllighet och lifsvärme, som närvaron af öfvertoner medför. A. L.

Melodisk l. melodiös kallar man en tonsats, som är rik på melodi (se Melodi 1) och särskildt sångbar melodi, hvarför ordet melodisk äfven ofta får samma betydelse som »sångbar». Med sångbarhet hos en tonfras menar man oftast ej blott dess möjlighet att sjungas (att den ligger inom röstens omfång och resurser), utan äfven dess lättsjungenhet (att intervallen ej äro svåra att träffa). Det sista beror ej så mycket af röstens böjlighet som fastmer af örats uppfattning af intervallens sammanhang. Deraf följer, att intet skäl finnes att, så vida det harmoniska sammanhanget är klart, i modern sångmusik förbjuda vissa öfverstigande eller förminskade intervall, hvilka i den äldre musiken -- som icke hade någon aning om modern harmoni -- voro strängt bannlysta. Så t. ex. hyste man för den öfverstigande qvarten (tritonus f-h) fordom en dödlig förskräckelse; och dock erbjuder det ingen svårighet att sjunga c¹-g-f-h-c¹, så vida c tänkes som tonika och de öfriga tonerna som tillhörande dominantharmonien. Den förminskade qvarten förekommer ej sällan i svenska folkvisor. A. L.

Melodium l. amerikanskt harmonium. Se Harmonium.

Melodiverk, ett af den svenske mekanikern Anders Moberg (f. 1803, d. 1866) uppfunnet verk i orgeln, afseende att leda församlingssången genom att förstärka den melodiförande stämman. A. L.

Melodiös. Se Melodisk.

Melodram (af Grek. melos, sång, och drama, skådespel), fordom detsamma som opera, nu användt blott i betydelsen deklamation med instrumentalackompanjemang. Den senare genrens skapelse tillskrifves Rousseau, hvars dram med musik »Pygmalion» uppfördes i Paris 1773. I Tyskland upptogs idén af Benda (»Ariadne») m. fl., i Sverige af Brendler (»Spastaras död», dock med kör samt ej afsedd för scenen). För konsertbruk skref äfven Schumann sina deklamatorier (»Schön Hedwig» m. fl.). I denna form, d. v. s. som sjelfständigt konstverk, är melodramen, såsom varande en hybriditet svår att estetiskt rättfärdiga och har ej häller vunnit varaktig framgång. Deremot gör en tillfällig melodramatisk behandling af mindre delar inom ett större helt ofta god verkan, hvarpå bl. a. »Fidelio», »Egmont», »Preciosa», »Friskytten» och »En midsommarnattsdröm» kunna tjena som exempel. -- Med melodram mena fransmännen äfven ett slags på bulevardteatrarna hemmahörande folklig dram med grofva effekter i den känslostarka riktningen samt med musikackompanjemang för att öfverskyla dialogens brister. A. L.

Meloë L., zool., ett egendomligt slägte, hörande till skalbaggarna (Coleoptera) bland insekterna. Hufvudet är mycket stort, med höghvälfd hjessa, och mycket utdraget bakom ögonen. Antennerna äro tämligen långa, med korta leder, af hvilka ett par vid antennens midt är förtjockadt och krökt, så att antennen der blir böjd. Oftare äro hos utländska arter antennernas toppleder förtjockade. Mellankroppen är mycket smalare än skalvingarna, hvilkas kanter vid basen täcka hvarandra, men sedan genom vingarnas afsmalnande skilja sig mer och mer från hvarandra. Vingarna äro hvalfda, fingropiga och mycket kortare än den stora, tjocka bakkroppen, som hos honan under äggens utveckling i hög grad sväller ut, nästan till ett lillfingers tjocklek. Flygvingar saknas. Äggen äro synnerligen talrika. De nykläckta larverna äro gulaktiga, med sex små ben å främre kroppsdelen. Med dessa klättra de upp på sådana växter, hvilkas blommor besökas af jordbin. Då ett sådant kommer i larvens närhet, häftar han sig fast å biets rygg och låter föra sig till dess bo samt förflyttar sig der från biet till dess ägg, som simmar i ett slags fodervälling af honingssaft och frömjöl, afsedd för biets eget yngel. Biägget bär meloë-larven och räddar honom från att drunkna i vällingen, hvaraf han