Nationalmuseum i Stockholm. A) Byggnaden. De konstsamlingar af olika slag, som vid Gustaf III:s död tillföllo svenska staten, smmanfördes, enligt en af konungen fattad plan, i ett Kongl. museum, åt hvilket lokal anvisades å nedre bottnen i nordöstra flygeln af Stockholms slott. Den öfre våningen upptogs sedan 1768 af k. biblioteket. Det sålunda grundade k. museet invigdes d. 16 Okt. 1794. Samlingarnas tillväxt gjorde efter hand behofvet af ett rymligare museum alltmera känbart, och vid 1840 års riksdag väcktes flere motioner angående nödvändigheten af ändamålsenligare förvaringsrum för statens samlingar. Till någon direkt åtgärd ledde dessa motioner icke, men de framkallade från riksdagens sida en anhållan hos regeringen, att denna, »enär någon passande lokal för ett Nationalmuseum icke finnes», måtte »framlägga förslag till erhållande af tjenligare lokal för de uti k. museum förvarade samlingars och konstalsters ändamålsenliga uppställning och ordnande, på det att ett Nationalmuseum derefter småningom må kunna bildas». Dermed var uppslaget gifvet till den på sin tid så mycket omordade museibyggnadsfrågan. -- Förslag till en nybyggnad, afsedd att förläggas vid öfre änden af Kungsträdgården, utarbetades af öfverintendentsämbetet, och vid 1844--45 års riksdag begärde och erhöll regeringen (visserligen med endast 1 rösts pluralitet) för det uppgifna ändamålet ett belopp af 750,000 kr. Ritningen var dock ännu ej godkänd, platsen ej bestämd och byggnadsprogrammet ej faststäldt. Genom en särskild komité utsågs till plats för nybyggnaden den s. k. Kyrkholmen vid södra änden af Blasiiholmen, der museet nu står. F. V. Scholander, som uppgjort skisserna till den tidigare ifrågasatta byggnaden, hemkallades för att utföra ny ritning, och en komité för byggnadsarbetets ledning tillsattes. Dess program var färdigt i Juni 1846, och enligt detsamma skulle i det blifvande museet inrymmas ej blott konstsamlingarna, utan äfven de historiska samlingarna, myntkabinettet, klädkammaren och lifrustkammaren samt k. biblioteket. Ritningen aflemnades 1847, och grundläggningsarbetena togo sin början. Emellertid blefvo dessa ritningar ej godkända. Det beslöts, att de skulle underkastas förnyad granskning, och till att verkställa denna utsågs den tyske arkitekten F. A. Stüler, då sedan några år tillbaka sysselsatt med uppförandet af Neues museum i Berlin. Följden deraf blef, att Stüler insände nya ritningar, hvilka i Juni 1849 till stil och anordning godkändes. Men som kostnaden redan då beräknades skola uppgå till öfver 1,400,000 kr., bestämdes, att den i ritningarna angifna planen skulle endast delvis komma till utförande. Den 1846 tillsatta byggnadskomitén upplöstes, och till ledare af arbetena förordnades i Jan. 1850 d. v. öfverstelöjtnanten J. af Kléen. På af denne anförda skäl beslöt K. M:t att, med frångående af förut fattadt beslut, genomföra de stülerska planerna i deras helhet. Byggnadsarbetena togo på allvar sin början och fortgingo i något öfver 12 år. I Maj 1863 var arbetet i allt väsentligt afslutadt. Nya anslag hade under tiden blifvit begärda och beviljade: först vid 1856--58 års riksdag med 600,000, sedermera 1859--60 med 380,000 kr., den senare gången ej utan ett starkt uttaladt missnöje. En ny komité tillsattes på riksdagens begäran med uppdrag att ordna byggnadens inledning och verkställa nödiga afslutningsarbeten. På denna s. k. inredningskomités förslag beviljades ytterligare af 1862--63 års riksdag något öfver 445,000 kr., hvarå likväl sedermera uppkom någon besparing. Byggnaden hade sålunda kostat omkr. 2,130,000 kr., hvartill ytterligare kommo för omgifningens ordnande omkr. 95,000 kr. Planen att i museet inrymma jämväl k. biblioteket hade måst uppgifvas, och på »inredningskomiténs» förslag bestämdes nu, att i detsamma skulle upptagas konstsamlingarna, lifrustkammaren och de historiska samlingarna jämte myntkabinettet. Den närmare ledningen af de inre anordnings- och dekorationsarbetena uppdrogs åt Scholander, och byggnaden var färdig 1866, då den invigdes med den stora skandinaviska konstutställning, som det året egde rum. Under detta och närmast föregående år öfverflyttades till museet de olika statssamlingarna. Bottenvåningen uppläts åt Statens historiska museum med Myntkabinettet. I mellanvåningen inrymdes Lifrustkammaren jämte samlingarna af gravyrer och handteckningar, af majolika, af antika vaser och af skulpturverk. Tafvelsamlingen och Klädkammaren erhöllo plats i öfre våningen, der äfven ett urval gipsafgjutningar efter antiken uppställdes. I jordvåningen inrymdes den egyptiska samlingen. I denna anordning har den förändring sedermera egt rum, att Lifrustkammarens och Klädkammarens samlingar 1884 öfverflyttats till k. slottets nordöstra flygel, der de nu fylla i det närmaste samma lokaler, som en gång inrymde både k. biblioteket och k. museum. Det sålunda vunna utrymmet i Nationalmuseum har i stället tagits i anspråk för konstslöjdsamlingarna, sedan gravyrsamlingen flyttats från mellanvåningen till Klädkammarens förra lokal i öfre våningen.
I sitt nuvarande skick är Nationalmuseum ett af de ståtligaste och solidaste arkitekturverk vårt land har att uppvisa. Uppfördt i en stil, som närmast påminner om förebilder från den venezianska renaissancen, höjer det sig i tre våningar på Kyrkholmens udde midtemot östra fasaden af k. slottet. Hufvudfasaden mot vester, visar ett starkt framspringande midtparti, prydt med inkrusteringar, reliefer, byster och statyer samt en framför detsamma lagd öppen portik. Åt n. och s. bilda likaledes midtpartierna framsprang; mot ö. utgöres detta af en halfrund absid. Det hela är klädt med omvexlande grå och rödaktig kalksten. Våningarna, med stora, hvälfda fönsteröppningar, skiljas genom ornerade gördellister, och byggnaden afslutas uppåt med en kraftigt framspringande, af konsoler buren kranslist. I längd håller byggnaden 87, i bredd 57 och i höjd 30 m. De olika delarna gruppera sig omkr. två rymliga öppna gårdar, skilda af det mellanliggande trapphuset. Detta är till sitt inre af en imponerande verkan, med trappsteg af hvit marmor samt med marmorkolonner och nedtill stuckbeklädda väggar (de öfre partierna sakna dock ännu färgens prydnad). De stora utställningssalarna äro 16; de smärre salarna, kabinetten och gallerierna uppgå till ett antal af omkr. 50. Härtill komma arbetsrum, vindsgallerier m. m. Byggnaden uppvärmes genom i jernrör cirkulerande vattenånga. -- Jfr F. Sander: »Sveriges national-museurn. Dess byggnadshistoria» etc. (1866).
B) Samlingarna. De till Nationalmuseets konstafdelning hörande föremålen äro enligt gällande stadgar fördelade i tre hufvud-grupper, nämligen: I) samlingar hörande under bildhuggarekonst, II) samlingar hörande under målarekonst och III) samlingar af konstslöjdföremål. Till den första hufvudgruppen höra a) skulpturverk i marmor och metall, b) originalarbeten i gips, modeller och skisser, c) plastiska efterbildningar, hvarjämte hit hänföras samlingarna af egyptisk-orientaliska och af grekisk-romerska fornsaker. Den andre hufvudgruppen omfattar a) målningar i olja, vattenfärg och kritor, b) handteckningar, c) gravyrer och dermed beslägtade konstalster. Konstslöjdafdelningen består af föremål af sten, lergods, glas, emalj, elfenben, silfver, guld och oädla metaller, ur, möbler, textila arbeten och diverse. Till konstafdelningen hör jämväl en boksamling, omfattande arbeten rörande konst och konstslöjd. Under samma förvaltning som nationalmuseets konstafdelning stå konst- och konstslöjdsamlingarna i de k. slotten, för så vidt de ej tillhöra k. husgerådskammaren.
I. Samlingar hörande under bildhuggarekonst. a) Grunden till nationalmuseets skulptursamling lades genom de betydande inköp af antika skulpturverk, som Gustaf III på 1780-talet gjorde i Italien (Endymion, Pallas, Apollo, muserna m. m.). Dessa jämte åtskilliga af Sergel utförda arbeten utgjorde hufvudinnehållet i k. museum. Sedermera har samlingen ökats genom betydande gåfvor af flere medlemmar af den kungliga familjen samt genom köp, hufvudsakligen af svenska konstnärers arbeten. Då Nationalmuseum skulle öppna sina portar för statens konstsamlingar, upprättades af dåv. lektor G. Wennerberg, enligt uppdrag, ett förslag till urval af de plastiska konstverk, som kunde förtjena att der få plats. Antalet föremål i marmor, brons, bränd lera och gips ur samlingarna i k. museum samt å Drottningholms och Gripsholms slott, uppgick i enlighet dermed år 1865 till 531. Samlingen har sedermera tillvuxit, så att den f. n. räknar 800 n:r, af dem omkr. 500 i marmor eller brons, återstoden i gips, bränd lera eller vax, motsvarande de ofvannämnda afdelningarna I: a och I: b. En större samling gipsafgjutningar efter antiken inköptes 1865--66 och har sedermera vuxit till omkr. 450 n:r; äfven renaissancen och den moderna konsten äro i någon mån företrädda. (Jämväl å Drottningholms slott och i dess park finnes ett större antal skulpturverk af olika art, omkr. 150 n:r. Den vigtigaste delen häraf utgöres af de bronsarbeten af Adrian de Fries, hvilka togos som krigsbyte i Prag 1648--49 och 10 år senare i Kronborg.) Jfr »Förteckning öfver skulpturarbeten m. m. i Nationalmuseum» (7:de uppl., 1883), F. Sander: »Venus som stiger ur badet, bildstod af J. T. Sergel» (1877) och »Francesco Piranesi, svensk konstagent i Rom» (1880), J. Böttiger: »Bronsarbeten af Adrian de Fries i Sverige» (1884), G. Göthe: »Joh. Tob. Sergels porträttmedaljonger» (1885). -- b) Samlingen af grekisk-romerska fornsaker, hufvudsakligen vaser, men äfven föremål af glas, brons, guld, silfver o. s. v., räknade vid öfverflyttandet till Nationalmuseum (1866) endast 122 n:r, af hvilka ungefär hälften år 1784 inköpts af Gustaf III i Italien och återstoden blifvit skänkt af Oskar I samt af hertigen af Östergötland (Oskar II). Sedermera har antalet mer än tiodubblats och uppgår f. n. (Juli 1887) till 1,246 n:r. En stor del häraf har tillkommit genom gåfvor. -- Jfr »Katalog öfver antika vaser och andra föremål af bränd lera i Nationalmuseum» (2:dra uppl., 1876). -- c) Samlingen af egyptiska fornlemningar (mumier, kistor, grafsteler, statyer, byster och grupper samt ett antal till dödskulten hörande föremål) grundades 1826 genom en gåfva af åtskilliga egyptiska föremål, som då förärades staten af vice konsuln Anastazy i Alexandria, och har sedan ökats dels genom inköp, dels och företrädesvis genom gåfvor. Nummertalet, som 1868 uppgick till 803, utgör f. n. 861. Jfr »Katalog öfver egyptiska, fornlemningar i Nationalmuseum» (2:dra uppl., 1874).
II. Samlingar hörande under målarekmst. a) Tafvelsamlingen. Samlingar af taflor funnos af ålder flerestädes på de k. slotten. Så egde t. ex. Gustaf I på Gripsholm ett antal af 90 st. Den kejserliga konstsamlingen i Prag, hvilken togs efter stadens eröfring 1648, öfverfördes visserligen till Sverige, men följde redan 1654 drottning Kristina ur landet efter hennes tronafsägelse. Drottning Hedvig Eleonora var en ifrig konstvän och samlade en mängd taflor, hufvudsakligen porträtt af sina många slägtingar samt af föregående och samtida regenter. Det är hennes samling, som i det hela utgör grundstommen för den nuv. stora Gripsholmssamlingen. Museisamlingens historia börjar dock egentligen först på 1700-talet. Grefve Carl Gustaf Tessin bildade, hufvudsakligen under sin ambassadörtid i Paris (1739--42), en väl vald samling af målningar dels af den samtida franska skolan, dels af 1600-talets nederländska mästare. Den värderikaste delen af denna samling öfvergick genom köp i drottning Lovisa Ulrikas ego, hvilken ytterligare ökade den i samma riktning. Hon i sin ordning öfverlät 1777 genom köp sina samlingar till sin son Gustaf III, och efter dennes död öfvergingo de, såsom inköpta för statsmedel, jämte konungens öfriga konstskatter i svenska statens ego. Konungens plan att af dessa samlingar och de från Italien inköpta skulpturverken bilda ett k. museum förverkligades 1794, såsom ofvan ar nämndt, under hans efterträdare. Några år derefter inleddes i Rom det s. k. »martelliska tafvelinköpet», hvarigenom staten från en italiensk privatsamlare öfvertog ett antal af omkr. 500 taflor med de stoltaste namn, men till större delen af ett mycket underordnadt värde. Den svenska regeringen hade i denna fråga tydligen blifvit missledd genom sina ombuds brist på omdöme, ej på ärlighet. Samlingen kom till Sverige 1803 och bidrog ej att öka konstintresset. Derefter följde en nära femtioårig period af stillastående, men sedan frågan om upprättande af ett nationalmuseum blifvit bragt å bane, blef tillväxten lifligare. År 1850 inköptes ur aflidne bildhuggaren Byströms samling 35 n:r. Genom Holterman-Wahrendorffs testamente förvärfvade Museum 1863 ytterligare 117 n:r och året derpå på samma sätt från kammarherre von Engeström 28. Enstaka konstverk hade tid efter annan blifvit skänkta till samlingarna, och sedan 1856 hade en summa af 6,000 kr. årligen varit anvisad till inköp af lefvande svenska konstnärers arbeten, hvarigenom företrädesvis tafvelsamlingen tillvuxit. Det icke obetydliga antal taflor, som staten vid denna tidpunkt egde, förvarades blott till en del i k. museum. En stor del af de värderikaste arbetena användes som prydnader i de k. slotten (Stockholm, Drottningholm och Gripsholm); andra voro placerade i olika ämbetsverks lokaler o. s. v. Emellertid närmade sig Nationalmuseets byggnad sin fullbordan, och på samma sätt som i fråga om skulptursamlingen upprättades äfven nu, hufvudsakligen genom lektor G. Wennerberg, ett förslag på konstverk, hvilka kunde anses värdiga att inflyttas i det nya konsttemplet. I Nationalmuseets tafvelsamling ingingo på grund deraf 1,040 oljemålningar, deraf från k. museum 933, från Drottningholm 67 och från Gripsholm 40, hvartill kommo 26 n:r aqvareller, pasteller och miniaturer. Sedan denna tidpunkt har samlingen raskt tillvuxit genom gåfvor och inköp. 1873 mottog staten genom testamente af Karl XV såsom gåfva hans stora samling af Nordiska målares taflor, 486 n:r, af hvilka emellertid blott 126 införlifvades med Nationalmuseum. Testamentariska gåfvor af stort värde hafva tillfallit tafvelsamlingen äfven genom expeditionssekreteraren Netzel (1867), kammarrättsrådet Kinmansson (1872) och friherrinnan M. v. Beskow (1873). Bland de många personer, som vid olika tillfällen riktat denna samling med gåfvor af enstaka konstverk, bör i främsta rummet nämnas grefve A. G. Bielke. En större donation af professor P. F. Wahlberg (oljemålningar af olika skolor) får först i en framtid af museet mottagas. Den starka tillväxten af samlingen, som år 1885 räknade 1,363 n:r oljemålningar och 171 n:r aqvareller, pasteller och miniaturer, har gjort en utgallring nödvändig, och en sådan egde också rum sistn. år. Derigenom afsöndrades 211 taflor, af hvilka sedermera de 62 bästa såsom deposition öfverlemnats till museer i landsorten (Upsala, Lund, Göteborg, Uddevalla, Vennersborg, Hernösand, Linköping, Kalmar), andra öfverflyttats till de k. slotten och återstoden qvarstannat i Nationalmuseets förråd. Hufvudsamlingen har sedermera ytterligare tillvuxit med 30 oljemålningar samt 26 pasteller, aqvareller och miniaturer, så att antalet f. n. uppgår till resp. 1,182 och 197. (Jämte samlingen i Nationalmuseum eger staten ett stort antal taflor å de k. slotten. Gripsholms-inventariet upptager f. n. 1,710 n:r, bland dem dock några gravyrer och skulpturer. På Drottningholm förvaras omkr. 670, på slotten i Stockholm, å Haga, Rosersberg och Ulriksdal omkr. 380 taflor, hvartill slutligen kommer det i Nationalmuseum magasinerade förrådet, omkr. 400 n:r. Hela antalet målningar i statens ego belöper sig således till omkr. 4,500.) -- Jfr »Förteckning öfver oljefärgstaflor m. m. i Nationalmuseum» (12:te uppl. 1885), F. Sander: »Nationalmuseum. Bidrag till taflegalleriets historia» (I--IV, 1872--76), G. Göthe: »Nationalmusei tafvel-samling. En konsthistorisk öfversigt» (1879), G. Upmark: »Konung Carl XV:s tafvelsamling» (1882). En utförlig beskrifvande katalog af G. Göthe öfver Nationalmuseets tafvelsamlings utländska afdelning är nu färdigtryckt.
b) Äfven handteckningssamlingen förskrifver sig till sin äldsta och dyrbaraste del från grefve Carl Gustaf Tessin. Den inköptes af Adolf Fredrik och efter dennes död af Gustaf III (1772), som skänkte den till k. biblioteket, hvarifrån den öfvergick till k. museum. Denna del af samlingen räknar 3,086 teckningar af italienska, tyska, nederländska, franska och några få svenska konstnärer, till en del af ett mycket högt värde. Jämte densamma öfvergick till Nationalmuseum från k. museum en samling af mera blandad beskaffenhet, likaledes till större delen härstammande från Tessin och omfattande, vid sidan af ett mindre antal ur ren konstnärlig synpunkt betydande blad, en mängd arkitektur-, möbel-, husgeråds- och ornamentsritningar, äfvensom ritningar till teaterdekorationer, kostymer, fester, trädgårdsplaner o. d. Denna afdelning omfattar i rundt tal vid pass 10,000 blad. Till de från k. museum aflemnade teckningarna hör vidare en samling svenska handteckningar af omkr. 600 blad, skänkta 1860 af öfverintendenten M. G. Anckarsvärd. Tillväxten under åren 1866--86 utgör omkr. 8,000 n:r, hufvudsakligen arbeten af svenska konstnärer. I sin helhet räknar samlingen f. n. omkr. 22,000 n:r, till större delen förvarade i portföljer.
c) Jämväl till gravyrsamlingen lades grunden af C. G. Tessin, hvilken, sannolikt 1757, sålde sina gravyrer jämte sitt bibliotek till kronprinsen Gustaf. Dennes gravyrsamling öfvergick sedermera till k. museum och räknade 1866 449 volymer (gravyrerna voro nämligen enligt äldre skick infästa i stora s. k. »sammelband»). Af dessa volymer öfverlemnades emellertid (enl. k. besl. af d. 13 Dec. 1866) till k. biblioteket ej mindre än 210, hvarjämte gränserna mellan k. museets och k. bibliotekets gravyrsamlingar fastställdes. I enlighet härmed eger biblioteket hufvudsamlingen af svenskt konsttryck samt af s. k. planschverk. Antalet gravyrer i den till Nationalmuseum öfverlemnade delen af k. museets samling belöper sig till omkr. 31,500 blad. I ersättning för återstoden aflemnade k. biblioteket kanslirådet D. Krutmejers samling, som 1851 blifvit inlöst af Riksens ständer, och som jämte åtskilliga smärre samtidigt från k. biblioteket aflemnade samlingar uppgick till omkr. 15,000 blad. Samlingen har sedermera varit i en jämn och ganska betydlig tillväxt. Hela antalet gravyrer kan f. n. beräknas utgöra i rundt tal 84,000 blad, hvaribland dock ett stort antal dubletter. En jämförelse med åtskilliga andra dylika statssamlingar, t. ex. de i Paris, Berlin, Dresden och München, der gravyrerna räknas i hundratusental, visar, att Nationalmuseets samling ej kan räknas till de allra största. Men den kan i alla hänseenden kallas betydande. De äldsta verken, från 1400-talet, äro fåtaliga, men deremot är 1500-talets kopparstickarekonst rikt representerad genom verk af Marc-Antonio och hans efterföljare, af Albrecht Dürer, Lucas van Leiden m. fl. Samlingen af holländska etsares arbeten från 1600-talet, framför alla Rembrandts och hans samtidas, är ganska betydlig, och detsamma gäller om den franska gravörskolans alster från 1600- och 1700-talet. På senare tiden har uppmärksamhet egnats såväl åt fyllandet af luckor i de äldre delarna som åt anskaffande af prof på den moderna grafiska konsten. Specialutställningar anordnas tid efter annan ur det rika förrådet. -- Jfr »Förteckning öfver kopparstick, etsningar och formsnitt, utställda i Nationalmuseum» (4:de uppl., 1882), »Förteckning öfver i Nationalmuseum utstälda gravyrer efter arbeten af Rafael Santi» (1883), G. Upmark: »Jeremias Falck, drottn. Christinas hofkopparstickare» (1884) och »Etsningar af E. S. Lundgren» (1887), E. von Ehrenheim: »Moderna etsningar efter målningar i Nationalmuseum» (1887).
III. Samlingen af konstslöjdföremål. De konstslöjdalster, som af ålder varit förenade med statens konstsamlingar, äro fåtaliga och utgöras i hufvudsak af en större uppsättning bords- och prydnadskärl af Urbino-majolika från 1500-talet, hvilken ursprungligen tillhört Nicodemus Tessin d. y. Sitt hufvudbestånd har denna del af samlingarna erhållit genom den gåfva af konstindustriella föremål af alla slag, som efter Karl XV:s död genom testamente tillföll staten. Denna storartade samling, i hvilken de keramiska alstren och möblerna utgöra den väsentligaste delen, uppgår till 2,929 n:r och förvarades länge på Ulriksdals slott, der mycket ännu qvarstår. År 1877 blef Nationalmuseum genom testamente af grefve A. G. Bielke åter egare till en betydande samling konstslöjdalster (2,694 n:r), af hvilken likaledes de keramiska föremålen utgöra hufvudandelen. Vidare hade Svenska slöjdföreningen alltsedan 1872, till en del med understöd af statsmedel, arbetat på anläggandet af ett konstindustrielt museum, och hvad den för detta ändamål samlat (2,747 n:r jämte en större samling ornamentala gipsafgjutningar) öfvertogs 1884 som gåfva af staten. Genom urval ur dessa tre samlingar ar den nuv. konstslöjdafdelningen sammansatt. Af Karl XV:s samling öfverfördes den väsentligaste delen hösten 1884 till Nationalmuseum, och den nya afdelningen öppnades derstädes i Febr. 1885. Af de till denna samling hörande silverföremålen äro de vigtigaste deponerade i Statens historiska museum. Slöjdföreningens samlingar öfverflyttades 1885. Antalet i Nationalmuseums konstslöjdafdelning förvarade föremål utgjorde vid 1886 års slut 7,766, af hvilka mer än hälften bestod af keramiska föremål. -- Härtill kommer ytterligare en samling ornamentala gipsafgjutningar (omkr. 700 n:r). Äfven inom denna afdelning ega specialutställningar rum. Jfr »Vägledning för besökande i Nationalmusei konstslöjdafdelning» (2:dra uppl. 1886), »Vägledning i utställningen af äldre guld- och silfverföremål i Nationalmuseum år 1887», G. Upmark och L. Looström: »Kon. Carl XV:s konstslöjdsamling. I. keramiska föremål» (1883).
C) Förvaltning och ekonomi. Inseendet öfver k. museets samlingar utöfvades i början af en 1792 tillsatt intendent, den om ordnandet och den tidigare bearbetningen af desamma högt förtjente C. F. Fredenheim. Under honom sorterade en »garde des tableaux» för tafvelsamlingens tillsyn och vård samt en »garde des marbres» med liknande uppgift rörande skulptursamlingen. Derjämte fanns en sekreterare. Den yttre vården af samlingen anförtroddes åt en s. k. kammarförvaltare, som snart erhöll titeln kamrerare. Såsom extra biträden anställdes s. k. konduktörer. Sedan Fredenheim 1801 blifvit utnämnd till öfverintendent, sammanföll intendentsbefattningen vid museum med öfverintendentsskapet, och hela musei-institutionen kom att sortera under öfverintendentsämbetet. Efter Fredenheims död (1803) råkade den af honom genomförda organisationen på förfall, och de båda konservatorsplatserna tillsattes ej efter de första innehafvarnas afgång. Sekreterarebefattningen sammanslogs slutligen med sekretereplatsen vid öfverintendentsämbetet, och endast kamrerarebefattningen bibehölls. Dennas innehafvare hafva varit hoflakejen David Göbel (1793--1816), dekorationsmålaren J. G. Brusell (1816--29), hofintendenten L. J. v. Röök (1829--50), P. V. Grubb (1850--61) och J. Kr. Boklund (1861--66).
Sedan Nationalmuseibyggnaden blifvit fullbordad och de olika slatssamlingarna dit öfverflyttats, utfärdades d. 26 Okt. 1866 ett reglemente angående förevisningen af dessa samlingar, hvarigenom stadgades, att de skulle bilda två hufvudafdelningar: konstafdelningen och den historiska afdelningen (Statens historiska museum). Föreståndareskapet för konstafdelningen utöfvades fortfarande af f. d. k. museets kamrerare, nu titulerad intendent, hvarjämte i Maj 1867 en museinämnd af 5 personer tillsattes för att besluta angående inköp för samlingarna samt restauration af till desamma hörande konstverk. Samlingarna qvarstodo tills vidare under öfverintendentsämbetet och finansdepartementet, ehuru de vigtigaste frågorna angående den nya organisationen blifvit afgjorda på ecklesiastikdepartementets föredragning. Genom en k. stadga af d. 31 Dec. 1868 ordnades dessa förhållanden, och det bestämdes, att Nationalmuseets konstafdelning, »såsom en för vetenskapliga ändamål och konstodlingens främjande inrättad anstalt», skulle höra under ecklesiastikdepartementet. Vid samlingarne anställdes en af K. M:t förordnad intendent (hofintendenten Boklund) och två amanuenser (F. Sander och L. S. Dietrichson, sedermera efterträdda af G. Upmark och G. Göthe), förordnade af nämnden, hvilken fortfarande bibehålles för vissa ärendens afgörande och behandling. Ordföranden i konstakademien (öfverintendenten) samt intendenten vid museet voro sjelfskrifna i denna nämnd. Genom nu gällande museistadga af d. 20 Dec. 1880 hafva dessa bestämmelser blifvit i flere punkter modifierade. Vid Nationalmuseets konstafdelning äro nu anställda en intendent, två amanuenser samt en konservator. En museinämnd af 5 ledamöter, bland hvilka intendenten och konservatorn äro sjelfskrifna, handlägger och afgör vissa frågor, hufvudsakligen sådana, som röra inköp för konstsamlingarna och restauration af konstverk, hvarjämte den i allmänhet utöfvar en kontrollerande verksamhet. Dess befogenhet omfattar äfven Lifrustkammaren. Intendenten och amanuenserna vårda och bearbeta hvar sin af samlingarnas tre arbetsgrupper, af hvilka den första omfattar skulpturarbeten och målningar, den andra handteckningar och gravyrer, den tredje konstslöjdföremål. Konservatorns verksamhet rör frågor af konstnärligt-teknisk art. Derjämte finnas extra ordinarie tjenstemän. Under intendentens öfverinseende stå jämväl de staten tillhöriga samlingarna af konst och konstslöjdföremål å Drottningholms, Gripsholms, Rosersbergs, Haga och Ulriksdals slott samt i offentliga inrättningar i hufvudstaden befintliga konstverk, för så vidt desamma ej äro ställda under annan myndighets vård. -- Inköp af lefvande svenska konstnärers arbeten verkställes af K. M:t, efter föregånget hembud och på förslag af en särskild, af 11 personer sammansatt nämnd, »Statens inköpsnämnd», bestående af museinämndens fem ledamöter jämte tre af Akademien för de fria konsterna bland konstnärer och tre af museinämnden bland konstälskare valda ledamöter. Öfver konstsamlingarnas tillväxt och förvaltning afgifves årligen berättelse till K. M:t. Dessa berättelser äro tryckta fr. o. m. 1881 och hafva under de sista 4 åren varit åtföljda af smärre konstvetenskapliga uppsatser.
Nationalmuseets ordinarie stat utgör f. n. 47,350 kr. Härtill kommer ett under de senare åren beviljadt extra anslag af 4,000 kr. till konstslöjdsamlingen. Tillfälliga inkomster af inträdesafgifter och katalogförsäljning m. m. uppgå i medeltal till omkr. 3,500 kr. årligen. Af samtliga dessa belopp äro till löner och arvoden anvisade 27,300, till byggnadens och samlingarnes vård och underhåll 13,050 samt till inköp för samlingarna 14,500. Af inköpssumman utgå till lefvande svenska konstnärers arbeten 6,000 kr., »till samlingarnes ökande» 6,500 kr. (hvaraf 3,000 böra användas företrädesvis till inköp af norska och danska konstnärers arbeten) och till inköp af konstslöjdföremål 2,000 kr. Till inköp för de egentliga konstsamlingarna nyttjas äfven inkomsten af en donation, hvilken tillfallit Nationalmuseets konstafdelning genom testamente af fröken Julia Sofia Giesecke, som afled den 15 Maj 1880. Donationskapitalet utgöres af tvänne egendomar i Stockholm, taxerade till 160,000 kr. och lemnande en årlig inkomst af f. n. omkr. 8,000 kr. Testamentet föreskrifver, att åtminstone hvart femte år ett värdefullare konstverk skall inköpas. Till detta ändamål skall för hvarje femårsperiod samlas ett belopp af 25,000 kronor, rörande hvars användning nämnden skall till K. M:t inlemna förslag. Återstoden af behållningen kan när som hälst af nämnden disponeras. -- Nationalmuseets konstafdelning hålles för allmänheten tillgänglig 6 dagar i veckan under 50 veckor om året. De besökandes antal uppgår till 140 à 150 tusen årligen. Frikort för idkande af studier eller för kopiering pläga utdelas till något öfver 250 personer (1886 till 268, hvaraf 133 män och 135 qvinnor). 1886 utfördes i tafvelsamlingen 192 olika kopior, och i konstslöjdsamlingen 141, oberäknadt teckningar efter gipser, enstaka ornament o. d. samt skisser, för hvilkas utförande ej särskild sittplats erfordrats. De tagna målningskopierna uppgå för femårsperioden 1881--85 till 1,160. Ur handtecknings och gravyrsamlingen, hvars portföljer på begäran framlemnas två dagar i veckan, utlemnades 1886 till genomseende eller rådfrågning 549 n:r. -- Rörande Statens historiska museum och Myntkabinettet samt Lifrustkammaren se dessa ord. Upk.