Nilen, flod i nordöstra Afrika, hör dels på grund af sin längd (öfver 6,000 km.) och sin vattenmassas storlek, dels på grund af sin kulturhistoriska betydelse till de märkligaste vattendrag på jorden. N:s källor, som af de gamle egypterna ansågos vara ett mysterium, hvilket menniskan först efter döden kunde genomtränga, och hvilkas läge den moderna forskningen länge fåfängt sökt bestämma, ligga i Eqvatorial-Afrika och kunna måhända ledas så långt upp som till 5° s. br. I de under eqvatorn liggande sjöarna Victoria-Njansa och Albert-Njansa, hvilka genom »Somerset» stå i förbindelse med hvarandra, söker man vanligen N:s ursprung (se vidare Njansa), och ur den sistnämnda sjön kommer floden i katarakter under namn af Bahr el-gebel (»Bergsfloden»). Under 9° n. br. upptagas till v. Bahr el-gasal (»Gasell-floden»), en vattenrik, lugnt flytande ström, till höger Sobât, en vildt brusande bergsflod. Intill 15° n. br. flyter sedan Bahr el-abiad (»Hvita, d. v. s. klara, Nilen», såsom man med ett gemensamt namn kallar floden i hela dess lopp ända till närheten af Kartum), utan nämnvärda bifloder, men upptager på nyssnämnda punkt Bahr el-asrak (»Blå, d. v. s. mörka, Nilen»), en från Abessiniens berg kommande, våldsamt framstörtande vattenmassa. Undantager man den vid ungefår 18° n. br. utfallande Atbara, eger N. på hela den återstående, ett par hundra svenska mil uppgående vägen till Medelhafvet, för öfrigt inga bifloder. De båda hufvudarmarna Bahr el-abiad och Bahr el-asrak bestämma egentligen N:s karakter, och medan den förra genom sin långt större rikedom på vatten liksom bildar det konservativa elementet, skänker varaktighet åt N., kan den senare genom sin våldsamhet och sitt häftiga lopp betecknas som orsak till N:s öfversvämning, d. v. s. till Nil-landets stora fruktbarhet. Den ofantliga sträcka N. tillryggalägger genom ett till sin karakter i väsentlig mån öckenartadt land har till följd att en ansenlig del af dess vattenmassa försvinner, innan floden, efter att under Kairos breddgrad hafva klufvit sig i två armar, Rosette- (den vestra) och Damiette-(den östra)armen, når sitt mål, Medelhafvet. Solvärmen uppsuger en rätt betydlig qvantitet af N:s vatten, ganska mycket försvinner genom infiltration, och än mer konsumeras för att främja ett förgrenadt, på konstlad väg åstadkommet kanalsystem. Man anar häraf utan svårighet, att N:s källådror måste vara särdeles ymniga för att medgifva ett dylikt slöseri med dess vatten. -- Under sitt lopp från Kartum till Medelhafvet är N. af vexlande bredd. Blott undantagsvis och på få ställen stiger denna till 1,000 m.; ungefär 500 m. torde utgöra det normala. Hvita N. företer deremot under en betydlig del af sitt nedre lopp en bredd, som öfverträffar den förenade flodens största. Liksom flodens, så vexlar också dalens bredd högst betydligt. Medan denna i Nubien sällan når högre än till 10 eller 16 km., hinner den i det egentliga Egypten -- oafsedt Delta, som är en senare tillkommen aflagring -- stundom till 40 à 50 km. I denna emellan den libyska bergsträckningen i v. och den arabiska i ö. inklämda dal bildar den för odling mottagliga, hufvudsakligen af Nilgyttja bestående terrängen så att säga gränserna för N:s öfversvämningsområde och är aldrig mer än på sin höjd 15 km. bred. I Öfre Egypten träffas för öfrigt ej få punkter, der det odlade landets gräns på ena eller bägge sidorna af N. når alldeles intill denne. Detta gäller en lång sträcka af flodens lopp straxt n. om Assuan, vid Gebel Selseleh, som är N:s smalaste passage i Egypten, och flerestädes. -- Den gyttja N. sedan årtusenden aflagrar hvilar, åtminstone i norra Egypten, på en bädd af hafssand, hvilket i viss mån bekräftar Herodotos' åsigt, att deltat en gång varit en del af hafvet. Alluvialbildningens djup vexlar i allmänhet mellan 10 och 12 m. i det egentliga Egypten, ja vid deltats spets går den ända till 16 m. under jordytan, hvadan dess botten der ligger under hafsnivån. Att med siffror angifva alluvial-landets stigning för år eller århundrade är vanskligt, då N. är särdeles nyckfull, så att han på en plats fäller sitt slam, men på en annan bortsläpar ett sedan många år bildadt jordlager. Häraf framgår svårigheten att färdas på N. utan att fastna på grund, och turisten på N. blir också, mycket ofta i tillfälle att se fastsittande flodbåtar. Påståendet att det odlingsbara landet i senare tider inkräktats af öcknen kan ej ledas i bevis. -- På ymnigheten af regnet i det abessinska berglandet, hvarifrån, som ofvan nämnts, Blå N. kommer, beror hufvudsakligen Nilöfversvämningens utfallande; ty de central-afrikanska, Hvita N. riktande regnen lemna på grund af passadvindarnas regelbundenhet öfver hufvud en något så när konstant vattenmängd. Öfversvämningens förlopp är i korthet följande. I början af Juni börjar N. sakta stiga, i midten af Juli får stigningen karakter af hastighet, mot slutet af Sept. tyckes vattenmassan i flere veckor stå stilla, i början eller midten af Okt. når öfversvämningen sin höjdpunkt, som den, efter en lindrig återgång, ofta nog åter hinner eller t. o. m. öfverskrider, för att derefter kontinuerligt draga sig tillbaka. I Jan.--Mars upptorkar det af öfversvämningen öfvergifna landet småningom, och vattnet sjunker alltjämt intill början af Juni, då kretsloppet åter börjar. För högt eller för lågt vattenstånd i N. (se Nilmätare) kan vålla stora olyckor, det förra är i synnerhet menligt för deltat med dess-bomullsplantager, det senare för Öfre Egypten. Nilöfversvämningen modereras genom kanaler, som upptaga ofversvämningsvattnet samt leda det in i stora bassänger och reservoarer. Dessa reservoarer, utgörande den för odling bestämda jorden, äro inhägnade af höga dammar, som hålla vattenmassan qvar och tvinga den att afsätta den behöfliga myckenheten af gyttja. När vattnet i strömfåran börjat sjunka, ledes bassängernas vatten efter hand tillbaka till floden, och odlingsarbetet tager vid. Under öfversvämningstiden äro fellah-(bond-)byarna mångenstädes h. o. h. skilda från hvarandra och kunna besökas endast medelst båt; på andra ställen förenas de genom dammarna, som afstänga de olika öfversvämningsbassängerna. Skilnaden mellan högsta och lägsta vattenståndet är vid Kairo ungefär 8 m., vid Thebe 11 m., vid Assuan 15 m. Från 5° n. br. till Medelhafvets kust är N. med få afbrott segelbar, en omständighet, som förklaras icke minst af flodbäddens lindriga sänkning, som mellan Assuan och Kairo uppgår till blott 91 m. Detta hindrar icke, att floden stundom är ganska strid, ja rent af våldsam, såsom vid katarakterna (forsarna), af hvilka man mellan Kartum och Assuan räknar åtminstone 6. Vid normalt vattenstånd äro 4 af dem (1:sta, 3:dje, 5:te och 6:te) farbara hela året om, de två återstående äro för ångbåtar farbara endast under högvattenstid (midten af Sept.--midten af Okt.), men för mindre olastade båtar alltid. N:s utloppsarmar, som nu äro blott två, voro i forntiden icke mindre än sju, nämligen från v. till ö.: den kanopiska, den bolbitinska, den sebennytiska, den bukoliska eller fatnitiska, den mendesiska, den tanitiska och den pelusiska. -- N. är nu såsom fordom nordöstra Afrikas pulsåder, och hufvudsakligen genom N. har denna del af verlden blifvit beboelig och tillgänglig för odling. Han har icke allenast skänkt innevånarna medel för deras materiella existens, han har tillika genom de kraf af idoghet, uppmärksamhet och beräknande förstånd, som ställts på dem, visat dem vägen till andlig odling. K. P.
N:s källor ansågos, såsom ofvan nämndes, af de gamle egypterna som ett mysterium. Dock berättas det, att konung Psametik (664--610 f. Kr.) åsyftat ett försök att upptäcka dem. Både Alexander den store (d. 323 f. Kr.) och Caesar (d. 44 f. Kr.) intresserade sig för lösningen af Nilkällsproblemet, men något resultat omtalas icke. Emellertid angifver den grekisk-egyptiske geografen Ptolemaios, som lefde i 2:dra årh. e. Kr., två stora sjöar (»Vestra sjön» och »Östra sjön») i Afrikas inre såsom N:s källor. Under hela medeltiden och nyare tiden företogs intet för att vidga kunskapen om N. (Jfr Schiern: »Oldtidens kjendskab til Nilens kildesöer», 1866.) Först James Bruce (d. 1794) sysselsatte sig under sin resa i Egypten och Abessinien (1768--72) med Nilfrågan, som han trodde sig hafva löst med upptäckten af Bahr el-asraks källor. Muhammed Ali utsände (1839--42) från Kartum tre upptäcktsexpeditioner, af hvilka en nådde 3° 35' n. br. Att komma till N:s källor norrifrån tycktes emellertid omöjligt, efter hvad erfarenheten gaf vid handen. Man beslöt i stället att söka dem österifrån, i synnerhet som underrättelser i början af 1850-talet ingingo om tillvaron af en stor insjö ej långt från Eqvatorial-Afrikas östkust. Utgående från Sansibar, funno Speke och Burton (eller egentligen endast den förstnämnde, ty Burton qvarlemnades sjuk i Unjanjembe) 1858 en stor sjö, hvilken Speke kallade Victoria Njansa. Ehuru öfvertygad om att denna sjö tillhörde Nilsystemet, kunde Speke icke med något afgörande bevis vederlägga Burtons och många europeiska geografers tvifvelsmål, förrän han 1863 återvände från en ny expedition, under hvilken han och J. A. Grant, med Sansibar å nyo till utgångspunkt, färdades v. om Victoria Njansa, öfver eqvatorn, genom landet Unioro och på något afstånd från Nilen, som de ofta sågo, mot n. till Gondokoro, der de sammanträffade med Baker, som i Kairo utrustat en expedition för att möta dem. Sedan Baker, fortsättande sin färd, 1864 upptäckt Mvuta Nzige l. Albert Njansa, hvilken italienaren R. Gessi 1876 närmare undersökte (se Luta Nzige), och Stanley 1875 farit rundt om Victoria Njansa, har man fått en tämligen klar föreställning om dessa sjöar. Det af en mängd vattendrag och vidsträckta sumptrakter utmärkta område, som tillhör N:s vestra källflod, Bahr el-gasal, besöktes 1859 af bröderna Poncet och 1860--65 af Piaggia, som framträngde till njam-njams land. Äfven Brun-Rollet, Lejean och Petherick, men framför alla Schweinfurth hafva lemnat vigtiga bidrag till kännedomen om Bahr el-gasal och öfver hufvud landet v. om Bahr el-gebel och Bahr el-abiad.