Ogam (se Gaeliska språket, sp. 768), benämning på ett svårtydt skriftsystem, som nyttjades af forn-irerna och andra keltiska folkstammar. Hvarken dess härkomst eller betydelsen af namnet har blifvit tillfredsställande utredd. Ogam-tecknen utgöras helt enkelt af längre och kortare streck, som äro ställda lodrätt eller snedt på ömse sidor om en rät linie. Sjelfva alfabetet heter bethluisnin (af de två första bokstäfverna: b, som kallas beith, björk, och l, som kallas luis, rönn). Icke mindre än omkr. 80 olika former af ogam-alfabetet förekomma. Den vanligaste är följande:
Konsonanter:
Vokaler och diftonger:
Ogam har återfunnits inristadt på stenvårdar och metall samt skrifvet på pergament. Inskrifterna börja nederst och läsas uppåt i rader från venster till höger; när man hunnit så högt man kommer, händer det att skriften fortsättes nedåt på andra sidan eller i en vinkel. Bokstäfverna fortgå utan någon begränsning emellan de särskilda orden, hvilket försvårar tolkningen. Bevisligen var ogam i bruk från 5:te årh. och ända in i det 10:de. Ovisst är huruvida dess ursprung är äldre än kristendomens införande på Irland (i midten af 400-talet). Å många af de nämnda stenmonumenten vittnar ett inhugget kors om deras kristna ursprung. De äro ofta resta å kristna kyrkogårdar och bära då vanligen endast ett namn (såsom man antager, namnet på någon skald) jämte bifogadt patronymikon. Namnen äro gerna latiniserade. Det är nästan uteslutande i sydvestra Irland (i södra Munster), som stenvårdar med ogam anträffats. I norra Irland lär skriften hafva ristats å träribbor. Från Skotland och Wales har föga af densamma kunnat uppvisas, från England endast 1 minnesmärke. Tecknen ega onekligen en viss likhet med runor, och i ett iriskt manuskript påstås t. o. m., att de kommit öfver från Skandinavien:
»Hit fördes, på skidan af Lochlans konungs svärd, Ogam tvärs öfver hafvet. Hans egen hand det ristat.»