Olmslägtet

Olmslägtet, Proteus, zool., hör till underordningen fiskgroddjur (Ichthyodea) af stjertbatrachiernas ordning och batrachiernas klass bland ryggradsdjuren. Kroppen är smärt, långsträckt och ålformig, stjerten kort och sammantryckt från sidorna. Benen äro fyra och svaga; de främre äro försedda med tre, de bakre med två tår. Ögonen äro mycket små och betäckta af kroppshuden. På hvardera sidan af den korta halsen finnas två gälspringor och tre yttre gålknippen. Tydligt utbildad tunga saknas. Gomtänderna stå i tvänne långa rader, och näringskanalen är ett enkelt rör med antydning till mage. Den enda dit hörande arten är olmen, P. anguinus, som träffas i Krain och Dalmatien i underjordiska hålors vattensamlingar. Han är vanligen genomskinligt köttfärgad, men vexlar ej sällan betydligt till färgen och blir efter längre vistelse i dagsljuset rödbrun eller fläckig af blåsvart. Längden stiger till 25--30 cm. Det är nu omkr. tvåhundra år, sedan detta märkvärdiga djur upptäcktes. Men ehuru man nu har sig bekant inemot trettio fyndorter för detsamma, och det varit föremål för otaliga undersökningar, känner man det ännu endast otillräckligt. Olmen lefver uteslutande i vatten och dör snart, om han tages derur. I de hålor, t. ex. Adelsbergsgrottan, i hvilka han förekommer, fångas han af landtbefolkningen, som har en inkomstkälla i att uppsöka och sälja dessa djur. I fångenskap uthärdar olmen ända till 6--8 år, om han tillräckligt ofta får nytt vatten att vistas uti. Vanligen ligger han stilla på kärlets botten, endast då och då kraflande med benen för att flytta sig. Detta gäller dock, endast om man förvarar honom på ett skumt ställe. Faller deremot ljus på honom, råkar han i häftig rörelse och skyndar att leta upp någon fläck, der det är mörkare. Om vattnet sällan ombytes, kommer olmen ofta upp till ytan för att hemta luft, men i friskt vatten andas han med gälarna, och stiger då icke upp till ytan. I förra fallet utvecklas lungorna, i det senare gälarna i öfvervägande grad. Som fånget förtär djuret små fiskar, maskar, snäckor och vattenloppor; somliga individer deremot förtära ingenting alls, men kunna likväl härda ut i flere år. Då en fången olm vill taga föda, som kastas till honom, simmar han rakt fram till densamma. Härvid måste han vägledas af lukten och känseln, emedan ögonen väl knappast äro användbara. Om djurets fortplantning vet man icke mera med visshet, än att det lägger ägg. C. B. S.