Onsdag

Onsdag (se Dag), den kristna veckans fjerde dag, hade hos romarna benämningen Mercurii dies (efter planeten Mercurius), ett namn, som ännu möter i de romanska formerna för denna dags namn: Fr. mercredi, Ital. mercoledi (mercordi), Sp. miércoles. Port. åter har quarta feira, fjerde veckodagen, och ladinskan mazeamda (af Lat. media hebdomas), »inidveckodag». Denna sistnämnda form öfverensstämmer till begreppet med det ryska sreda, polska sroda, »midt», liksom med det tyska mittwoch, ett namn, som alltifrån 10:de årh. utträngde den gammalgermanska formen. Denna var: Fornsachs. vôdenes dag, Fornnord. oðinsdagr, Fornsv. oþensdagher, ännu fortlefvande i Sv. och D. onsdag, Eng. wednesday. Holl. woensdag. Onsdagen var alltså, liksom söndagen, ursprungligen helgad åt Oden och ansågs under den hedniska tiden såsom en lyckodag. Med kristendomens införande blef den, just af nämnda skäl, förvandlad till motsatsen, och folket betraktar den ännu som en olycksdag. På en onsdag skall Frälsaren hafva blifvit förrådd af Judas. -- Onsdagen näst efter fastlagssöndagen kallas af ålder askonsdag (se d. o.), en benämning, som stundom oriktigt tillägges onsdagen i påskveckan, »dymmelonsdagen», Fornsv. klokna-oþensdagher (så kallad deraf att kyrkklockorna då bundos för att ej gifva ljud). Jfr Dymmeldagar. R. G.