Måndag

Måndag (se Dag), den kristna veckans andra dag, är uppkallad efter månen, liksom veckans öfriga dagar, utom lördagen, fått sina namn efter solen och planeterna. Hos romarna var måndagens namn lunae dies, en benämning, som återfinnes i alla de romanska språken med undantag af portugisiskan (denna använder nämligen det från den kyrkliga tidsindelningen lånade uttrycket segunda feira, Med. Lat. feria secunda, d. v. s. 2:dra veckodagen): Ital. lunedi, Fr. lundi, Sp. lúnes, o. s. v. Det gammalhedniska namnet öfvergick från latinet äfven till de germanska språken: Fornhögt. mânetag, T. montag, Angelsachs. monandaeg, Eng. monday, Fornn. mánadagr, D. mandag, Höll. maandag, o. s. v. Nygrekiskan och de slaviska språken deremot skilja sig i fråga om dagarnas namn väsentligen från Vesterlandets språk. I de förras benämningar skönjas nämligen inga spår af hedniska lemningar: dagarna betecknas i allmänhet endast med sina ordningsnummer. Sålunda heter måndagen på grekiska deutera (näml. hemera, dag), den »andra» dagen (i veckan), på ryska ponedjelnik, på polska poniedzialek, bägge med betydelsen »första (arbets-) dagen», o. s. v. -- Ett minne från den gamla skråtiden är frimåndagen, T. blauer montag. Detta senare uttryck har man velat gifva hedniska anor, i det man satt det i samband med verbet blota. Mera förtroende förtjenar dock en annan förklaring, enligt hvilken frasen ursprungligen användes för att beteckna måndagen närmast före fastan, då fordom (seden finnes qvar ännu i många sydtyska bygder) kyrkorna kläddes i blått. Emedan man på den dagen sökte på flerehanda sätt bereda sig att uthärda den förestående fastan, fick ordet snart nog betydelsen af en dag egnad åt rummel och lätja, en bemärkelse, som ännu qvarstår (se Frimåndag och Gesäll). B. G.