Söndag

Söndag (se Dag), veckans första dag, har svenskan i likhet med förhållandet inom de öfriga germanska språken (T. sonntag, Eng. sunday, Isl. sunnudagr, Höll. zondag o. s. v., erhållit sitt namn af solen (Fornsv. sunnudagher, till hvars förklaring kan jämföras Isl., Angels, och Mesog. sunna, sol). Dess direkta förebild är det Lat. solis dies, »solens dag». De romanska språken åter hafva samtliga upptagit den under medeltiden använda beteckningen dies dominica, Grek. kyriake (näml. hemera), herrens dag», hvilken af kyrkofäderna infördes i st. f. den gamla hedniska benämningen. Så t. ex. Ital. domenica, Sp. och Port. domingo, Fr. dimanche. En bestämd skilnad gör sig alltså gällande mellan de germanska och romanska (till hvilka senare de slaviska i detta fall ansluta sig) folkens sätt att beteckna söndagens begrepp. I afseende på de öfriga veckodagarnas romanska namn lyckades det ej lika väl för det kyrkliga nitet att utestänga hedniska element (se Måndag, Tisdag o. s. v.). Ryssarna kalla söndagen voskresenje, d. v. s. »uppståndelse», emedan denna dag af ålder varit helgad åt minnet af Kristi uppståndelse, polackerna niedziela, d. v. s. »hvilodag». -- Liksom i benämningarna på veckans dagar hafva äfven i folktron åtskilliga spår från en förgången gudadyrkans tid bibehållit sig, specielt i form af sägner och skrock, bundna vid de särskilda dagarna, ej minst vid söndagen. Enligt den forngennanska, ännu mångenstädesfortlefvande, tron äro söndagsbarn (d. v. s. på en söndag födda menniskor) skapade till lycka och tros framför andra ega skarpt förstånd, spådomsgåfva och läkeförmåga samt förmågan att se andar. Se vidare Sabbat och Sabbatsbrott. R. G.