Sida 636
Sömn ...
som kallas mania, är sömnlöshet i större eller mindre grad vanlig. O. T. S.
Sömnsjuka, patol., är ett sömnliknande tillstånd, som uppträder sjelfständigt, d. v. s. oberoende af febersjukdom, hufvudskador eller förgiftning, och ur hvilket den sofvande icke kan väckas. Sömnsjukan uppträder oftast plötsligt. Musklerna äro fullkomligt slappa, alla lemmar orörliga, och den sjuke ligger liksom död med blekt ansigte, andedrägten omärkligt svag och hjerttonerna alls icke hörbara. Alla reflexfenomen saknas, men musklernas retbarhet för elektricitet qvarstår, hvarigenom man kan skilja denna skendöd från verklig död. Stundom afbrytes den dödlika sömnsjukan hos hysteriska qvinnor af ett nervöst anfall. Medvetandet är under detta tillstånd i regeln borta. I lindrigare fall kunna deremot puls, hjerttoner och andning iakttagas. Stundom öfvergår denna sömnsjuka i verklig somnambulism (idio-somnambulism). Ett anfall af sömnsjuka kan räcka från ett par timmar till veckor och månader. Då denna sömn är långvarig, inträffar emellanåt ett slags halfvaket tillstånd, hvarunder den sjuke helt mekaniskt tager till sig föda och sedan somnar in på nytt. Man har sett sömnsjuka uppträda med regelbundna, periodiska anfall. Att lifvet under sådana förhållanden, då organismen erhåller så ytterst ringa näring, kan bibehållas, beror naturligt derpå att ämnesförbrukningen under denna dvala är nedbragt till den minsta möjliga. Den verkliga orsaken till sömnsjukan är obekant. Man antager, att det dervid är fråga om hämningsinflytelser i barken hos stora hjernan. De flesta fall återgå till helsa. -- Under senaste tid hafva omtalats flere fall af en sömnsjuka, benämnd nona, hvars natur icke är utredd, men hvilken anses vara en följd efter den s. k. ryska influenzan och vanligen slutat med döden. O. T. S.
Sömstick, sömtryck. Se Hoflidanden.
Söna. För bibehållande af den på inmutning grundade rätten till ett inmutadt område, eller ett utmål, skall, enligt gällande grufvestadga af d. 16 Maj 1884, årligen en viss minimi-arbetsmängd, den s. k. arbetsskyldigheten, för hvarje inmutadt område eller utmål utföras (§ 39). Denna arbetsskyldighet kan dock få fullgöras under ett år för flere, högst fyra, derefter närmast följande arbetsår, så framt anmälan derom hos bergmästaren göres inom utgången af det år, hvarunder arbetet verkställes (§ 39). Vidare kan man, under visst vilkor, i stället för arbetsskyldighetens utförande få erlägga en årlig afgift för hvart utmål (§ 41), och slutligen kan, under vissa förutsättningar, erhållas s. k. hvilostånd, d. v. s. befrielse från arbetsskyldigheten (§ 42 och 44). Försummar emellertid en grufveegare, utan behörig anmälan eller utan att hafva erhållit hvilostånd, arbetsskyldigheten för något år, och varder ej häller icke för samma år afgift enl. § 41 i föreskrifven tid och ordning inbetalad, är grufanläggningen vid det årets utgång sönad, och den på mutsedeln grundade rätten förverkad så framt talan derom sker inom två år från utgången af det arbetsår, under hvilket försummelsen egt rum (§ 47). -- På inmutning grundad rätt till grufanläggning eller fyndighet kan dock äfven på annat sätt än nyssnämnda förverkas. Th. N-m.
Söndag (se Dag), veckans första dag, har svenskan i likhet med förhållandet inom de öfriga germanska språken (T. sonntag, Eng. sunday, Isl. sunnudagr, Höll. zondag o. s. v., erhållit sitt namn af solen (Fornsv. sunnudagher, till hvars förklaring kan jämföras Isl., Angels, och Mesog. sunna, sol). Dess direkta förebild är det Lat. solis dies, »solens dag». De romanska språken åter hafva samtliga upptagit den under medeltiden använda beteckningen dies dominica, Grek. kyriake (näml. hemera), herrens dag», hvilken af kyrkofäderna infördes i st. f. den gamla hedniska benämningen. Så t. ex. Ital. domenica, Sp. och Port. domingo, Fr. dimanche. En bestämd skilnad gör sig alltså gällande mellan de germanska och romanska (till hvilka senare de slaviska i detta fall ansluta sig) folkens sätt att beteckna söndagens begrepp. I afseende på de öfriga veckodagarnas romanska namn lyckades det ej lika väl för det kyrkliga nitet att utestänga hedniska element (se Måndag, Tisdag o. s. v.). Ryssarna kalla söndagen voskresenje, d. v. s. »uppståndelse», emedan denna dag af ålder varit helgad åt minnet af Kristi uppståndelse, polackerna niedziela, d. v. s. »hvilodag». -- Liksom i benämningarna på veckans dagar hafva äfven i folktron åtskilliga spår från en förgången gudadyrkans tid bibehållit sig, specielt i form af sägner och skrock, bundna vid de särskilda dagarna, ej minst vid söndagen. Enligt den forngennanska, ännu mångenstädesfortlefvande, tron äro söndagsbarn (d. v. s. på en söndag födda menniskor) skapade till lycka och tros framför andra ega skarpt förstånd, spådomsgåfva och läkeförmåga samt förmågan att se andar. Se vidare Sabbat och Sabbatsbrott. R. G.
Söndagsbokstaf, astron., den bokstaf, hvarmed söndagen betecknades i den s. k. solcirkeln l. solcykeln, en af de tre cyklerna i den julianska kalendern eller den s. k. gamla stilen. I denna cykel betecknade man veckodagarna med alfabetets sju första bokstäfver, så att A blef beteckning för d. 1, d. 8, d. 15 Jan. o. s. v., hvar sjunde dag, B för d. 2, d. 9, d. 16 o. s. v. Om ett års första söndag inträffade t. ex. d. 4 Jan., som betecknades med D, blef alltså D ifrågavarande års Söndagsbokstaf, då nämligen hvarje veckodag måste få samma bokstaf hela året igenom. Hvad skottåren angick, betecknades skottdagen, d. 24 Febr., med samma bokstaf som föregående dag, d. 23 Febr., och det blef derför tvänne söndagsbokstäfver för ett skottår, en för söndagarna före skottdagen, en för söndagarna efter. Jfr Kalender.
Söndagsnisse, »illustreradt veckoblad för skämt, humor och satir», har utgifvits i Stockholm sedan April 1862, då denna skämttidning uppsattes af xylografen G. Wahlbom. De första bägge årgångarna redigerades af literatören R. Götberg. Från och med 1864 öfvertogs redigeringen af J. G. Schultz, som genom sin qvicka
Källa: Project Runeberg ·
