Pasigrafi (af Grek. pasi, för alla, och grafein, skrifva) kallas en skrift, som är så inrättad, att den kan läsas och förstås af alla (som känna systemet), utan hänsyn till att de tala skilda språk. Pasigrafi är en art af ideografi (se d. o.): den ansluter sig till talspråk, men ej till något visst sådant. Hvar och en läser den pasigrafiska skriften på sitt eget språk. Så läses t. ex.
195 2815 104--3899 3406--4 99 3999--04 (Paic's system) af en svensk: »på himmelen se vi månen och stjernorna», af en fransman: »sur le ciel nous voyons la lune et les étoiles» o. s. v. Pasigrafiens princip är den, att hvarje begrepp eller hvarje relation mellan begrepp utmärkes genom ett skriftecken eller en kombination af skriftecken. De flesta förslag gå ut på användningen af siffror, så redan Bechers (1661) och så det i nyaste tid mest bekanta: Bachmeiers (»Grundzüge einer pasigraphie», 1853). Andra bruka mer eller mindre godtyckliga tecken, så t. ex. Wilkins (1668), Berger (1779), Näther (1805, hieroglyfer), Sinibaldo de Mas (1863, notskrift). Andra åter kombinera tecken och siffror, så t. ex. svensken Janne Damm i sin »Praktische pasigraphie» (1876). En sådan skrift af tecken blir mycket besvärlig att lära; en skrift med siffror är omöjlig att lära, utan förutsätter alltid bruket af en ordbok, i hvilken t. ex. en svensk kan finna dels hvilken siffra som motsvarar hvarje svenskt ord och i svenskan bruklig relation, dels hvad hvarje siffertal betyder på svenska. Då emellertid orden i olika språk vanligen ej fullt täcka hvarandra till betydelse, och då relationerna mellan orden i olika språk äro af helt olika slag, så blir en sådan pasigrafi användbar blott för dem, som tala språk med någorlunda likformig byggnad och blott för meddelanden af mycket enkel form. Äfven i detta fall förutsättes emellertid en pasigrafisk grammatik i st. f. den skrifvandes eller läsandes egen. En ryss t. ex., som efter sitt språks lagar sätter objektet i negativ sats i genitiv eller predikativet i instrumentalis, skulle icke genom pasigrafi kunna göra sig begriplig för en tysk eller en finne; och en finne, som konjugerar negationen, skulle äfven i pasigrafi blifva främmande för en vesteuropé. I regeln äro de pasigrafiska språklärarna alltför beroende af sina modersmål (så att t. ex. tysken Bachmeier har fyra kasus, serben Paic naturligtvis sju). I allmänt bruk är emellertid ett pasigrafiskt system i östra Asien. Den kinesiska skriften, som kan läsas icke blott af kinesisk-talande, hvilka till följd af djupt gående dialektsplittring eljest ej förstå hvarandra, utan äfven af grannfolk med nära beslägtade språk eller kultur (i Kochinkina, Tongking, Japan), är pasigrafi. -- Några pasigrafer, t. ex. Wilkins och Berger, hafva kombinerat sin teckenskrift med konstgjorda talbara universalspråk, så att deras skrift skall kunna läsas antingen på universalspråket eller på den läsandes modersmål. Till ett annat slag af pasigrafi höra de i matematik, kemi, lingvistik och andra vetenskaper brukliga skriftecknen. En sats sådan som (a + b)2 = a2 + 2ab + b2 eller
sin 2A = 2sin A . cos A
läser hvar och en på sitt eget språk. Af pasigrafisk natur äro sålunda bl. a. äfven våra siffror. Sådana vetenskapliga pasigrafier, som stanna inom en viss idékrets och efter hand utveckla sig i mån af behofvet, hafva visat sig synnerligen ändamålsenliga och hafva i hög grad främjat det vetenskapliga arbetet. Äfven bland affärsmän brukas för vissa ändamål (som chiffer, för telegrafi) pasigrafiska system med ett inskränkt ordförråd. -- Om pasigrafi se Tegnér: »Universalskrift» (i »Svensk tidskr.», 1876). Lll.