Placenta

Placenta (Lat., kaka). 1. Anat., moderkaka, den transitoriska kärlrika bildning, som hos menniskan och de flesta däggdjur (se Placentalia) förenar ägget (fostret) med uterus (modern) och förmedlar det förras näring från den senare. Då ett befruktadt ägg från ovariet inkommer i den till dess mottagande förberedda lifmodern, omslutes det snart af hinnor (deciduae), utväxta från det ställe af uterusvaggen, mot hvilket ägget lägger sig. Nu uppstår å båda sidor en stark produktiv verksamhet. Äggets ursprungligen släta hölje (chorion) utvecklar hastigt på sin yta en mängd vårtlika utväxter (fransar, villi), hvilka synnerligen på den mot uterusvaggen vettande delen tilltaga i storlek och rikt förgrenas. Samtidigt ökas äfven proportionelt massan af motsvarande uterusvägg med deciduabeläggning, och dessa delar skjuta in mellan hvarandra, tills det hela hos menniskan bildar en i midten 2--3 cm. tjock, mot kanterna tunnare, svampig kaka (»moderkakan»), af ända till 20 cm. diameter. Svampens hufvudmassa är blodkärl, på hvardera sidan utvecklade i olika riktning. På båda hållen utväxa de till mångdubblad storlek. Men då de i chorionvilli småningom uppkommande embryonala kärlen utväxa i tallösa slingor af fina kapillärer, omgifna af tutformiga, grenade, tunna bindväfshylsor, ombildas de i uterus (decidua) förut befintliga regelbundet trinda småkarlen till stora tunnväggiga hålor (sinus). I dessa sticka nu villi in, i det de skjuta väggarna för sig; och man kan säga, att de sålunda komma att ligga badande i deciduahålornas blod. Detta förhållande är af stor betydelse. I fransarnas kärl cirkulerar nämligen i oafbruten ström fost-rets genom nafvelsträngskärlen till- och afflytande blod. Medelst difiusion genom de tunna mellanväggarna i placenta-sinus upptager det näringsämnen från och afgifver det förstöringsprodukter till det i dessa likaledes ständigt ombytta moderblodet. Der finnes således ett materielt samband mellan foster och moder, dock utan att den enas blod i substans öfvergår i den andras; der äro källan för fostrets näring och en vigtig utväg för dess blods reningsprocess. Vid födelsen (partus) ändras förhållandet; sambandet upphäfves med ens, i det att, då fostret afgått, den numera obehöfliga placentan aflossas och uttömmes. Dervid uppstår ur de slitna kärlen en större eller mindre blödning, hvilken dock i regeln sjelfmant tämligen snart hämmas genom den tömda lifmoderns sammandragningar. Jfr Lifmoder. -- 2. Bot., fröfäste (se d. o.). G. v. D.