Raskolniker

Raskolniker (R. raskolniki, »kättare»), det gemensamma namnet på alla sekter inom den rysk-grekiska kyrkan. Deras ursprung och historia äro i de flesta fall ganska dunkla. De sönderfalla i tvänne hufvudgrupper med alldeles motsatt grundåskådning. 1) Starovertser (R. starovjeri, »gammaltroende»), hvilka i motsats till patriarken Nikons i Moskva liturgiska reformer (från 1654) ifrigt yrkade på upprätthållandet af de gamla liturgiska formerna och, då de förföljdes, omkr. år 1666 skilde sig från den herskande ryska kyrkan. Med sin kyrkliga konservatism förbinda de en trångbröstad afsky för alla nya seder i det borgerliga lifvet, men utmärka sig genom enkelhet och sedlig renhet. Bland starovertserna, hvilka f. n. anses uppgå till ett antal af omkr. 10 mill., särskiljas 3 underafdelningar: jedinovertser (»trosförvandter»), hvilka stå statskyrkan närmast och erkänna hennes presterskap, men skilja sig från henne endast i religiösa ceremonier och borgerliga seder; starobrjadeter (»gammaltroende»), hvilka endast derigenom skilja sig från de förra, att de icke erkänna de af den ortodoxa kyrkan invigde presterna; och bezpopovsjstjini (»prestlösa»), hvilka icke hafva några prester, utan endast äldste, och sönderfalla i flere mindre sekter. -- 2) Den starovertserna motsatta ytterligheten representeras af ett antal sekter med gnostisk, mystisk och svärmisk grundriktning, hvilka förkasta eller förflyktiga allt yttre kyrkoväsende, t. o. m. sakramenten. Flere af dessa sekter hafva sannolikt genom hemlig tradition bibehållit sig från medeltiden, som var så rik på gnostisk-manikeiska förvillelser. Till dessa höra: morelsjiki (»de sig sjelfva uppoffrande»), hvilka tid efter annan massvis gifva sig »eldsdopet» genom sjelfförbränning och betrakta detta som en Gud behaglig gerning; skoptser (»evnuker»), hvilka under åberopande af misstydda bibelställen (Matt. 5: 28--30; 19: 12) förklara könsdriftens dödande genom kastrering och qvinnobröstens afskärande för en oeftergiflig betingelse för ingången i himmelriket; chlistovtsjini (»gisslare») och de stumma, hvilka icke genom något maktspråk eller någon tortyr kunna förmås att gifva ett ljud ifrån sig. -- Till dessa det 17:de årh:s sekter kommo under 18:de seklet nya, med spiritualistisk-gnostiska tendenser, hvilka sannolikt uppkommit under inflytelser från Vestern. Hit höra molokanerna (»mjölkdrickare») samt de mera talrika och betydande dukoborzerna (R. duchoboretsi, »andens stridsmän»). Se vidare de särskilda artiklarna om dessa sekter. -- Genom inflytande af würtembergska pietister, hvilka slagit sig ned i södra Ryssland, bildades de s. k. stundisternas sekt, som framträdde derstädes kort efter lifegenskapens upphäfvande 1863 och har vunnit stor utbredning bland bönderna. Stundisterna kännetecknas deraf att de på pietistiskt vis i separatistiska bibelstunder (deraf sektens namn) söka andlig näring genom gemensamma bibelbetraktelser samt helt och hållet skilja sig från den ortodoxa kyrkans offentliga gudstjenster. -- Sedan de under Nikolaus I (1825--55) gjorda försöken att med våld återföra raskolnikerna, i synnerhet de blott schismatiska starovertserna, till den ortodoxa kyrkan visat sig fruktlösa, slog den ryska regeringen under Alexander II in på en annan väg och sökte genom mild och skonsam behandling försona och återvinna dem. Förut voro raskolnikerna nästan rättslösa i fråga om äktenskap, arfsrätt o. dyl., men 1874 infördes för dem särskild registrering, hvarigenom deras äktenskap kunna blifva lagligen erkända. 1883 fingo de vidare rätt att i sina bönehus hålla gudstjenst efter egen ritus och att, bekläda ämbeten i statens tjenst. H. W. T.