Riksföreståndare

Riksföreståndare, person, som för regeringen, då konungen af sjukdom, frånvaro eller minderårighet är hindrad att förvalta riksstyrelsen eller då ingen konung finnes. Första gången, som namnet riksföreståndare påträffas i vår historia, är 1438 efter den Engelbrektska resningen mot konung Erik, då ett allmänt riksmöte i Okt. förklarade Karl Knutsson för riksföreståndare. Han fick på samma gång den under medeltiden så vigtiga rättigheten att med rådets hörande utdela län. På en riksdag i Arboga 1440 aflade Karl räkenskap för sin förvaltning, och sedan denna godkänts och man lofvat ersätta honom de medel, som han sjelf tillsatt för rikets bästa, valdes Kristofer af Bajern till konung. Då underrättelse kom om hans död 1448, voro stormännen församlade till en herredag i Jönköping, och de utsago då bröderna Bengt och Nils Jönsson (Oxenstierna) att föra styrelsen såsom riksföreståndare, tills konungaval hunne anställas. Deras myndighet upphörde vid midsommartiden s. å., då Karl Knutsson på ett allmänt möte i Stockholm valdes till konung. Sedan Karl nödgats fly till Danzig i början af år 1457, utsåg rådet till riksföreståndare ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och den mäktige stormannen Erik Axelsson (Tott). Deras välde blef dock ganska kort, ty endast några månader derefter, på ett riksmöte i Stockholm, utsågs Kristian af Oldenburg till konung. Då konungen lät föra den hersklystne ärkebiskopen fängslad till Danmark, öfvertogs 1464 ledningen af styrelsen af biskopen i Linköping Kettil Karlsson (Vasa), som af de i Vesterås församlade frälsemannen och allmogen utsågs till riksföreståndare. Med allmogens hjelp besegrade han Kristian, men då »kom ett anskri öfver hela landet bland bönderna att de ville hafva konung Karl igen». Knappt hade han likväl på sommaren 1464 på hårda vilkor återtagit regeringen, förrän Kristian lössläppte ärkebiskopen, som redan i början af följande året fördref Karl och delade regeringsmakten med biskop Kettil, som behöll titeln riksföreståndare. Efter Kettils död (Aug. 1465) lät Jöns Bengtsson utvälja sig till riksföreståndare. De verldslige stormännen ledsnade emellertid vid ärkebiskopens egenmäktighet och utsago på hösten 1466 Erik Axelsson till riksföreståndare. Under en våldsam kamp partierna emellan unropades Karl Knutsson för tredje gången till konung och behöll denna värdighet till sin död, 1470, då Sten Sture d. ä. valdes till riksföreståndare af rådet och bekräftades i sin värdighet 1471 af riksdagen i Arboga. Med honom börjar ett nytt skede i riksföreståndarnas historia. Före honom hade riksföreståndåre utsetts, endast då man gjorde uppror mot konungen, eller innan styrelsen efter en konungs död hunnit blifva ordnad, men från Sten Stures tid, då svenska folket lärt känna sig såsom ett helt, uppstod behof af en inhemsk fosterländsk regering. En inhemsk konungamakt var emellertid omöjlig att upprätta till följd af unionistiska sträfvanden, och man måste nöja sig med en provisorisk styrelse. Riksföreståndareskapet var derför en protest från svenskarnas sida mot föreningen med Danmark. Sträfvandet efter sjelfständighet kunde emellertid ej fullkomligt lyckas, så länge en stor del af den mäktiga aristokratien hyste intresse för unionen och sökte återställa den. Sten Sture d. ä. blef också 1497 afsatt från riksföreståndareskapet, hvarefter den danske konung Hans fick kronan. Men då konungen ej fullgjorde de vilkor, som voro fästa vid hans val, uppstod snart ett starkt missnöje hos svenskarna. De reste sig mot honom redan 1501 under ledning af Sten Sture d. ä. och Svante Nilsson, och Sten Sture valdes för andra gången till riksföreståndare. I denna egenskap afled han 1503. I börian af 1504 utsåg rådet enhälligt Svante Nilsson (Sture) till riksföreståndare. Med Danmark befann man sig då i öppen fejd, men slutligen fick fredspartiet i Sverige öfverhand, och på ett rådsmöte 1511 förklarades Svante Nilsson afsatt, men han synes det oaktadt hafva behållit sin värdighet till sin död, nyåret 1512. Rådet skyndade sig då att till riksföreståndare utse den danskvänlige Erik Arvidsson Trolle, men nödgades på sommaren s. å. i stället välja Svantes son, Sten Sture d. y., som lyckats få de förnämsta slotten i sin hand och understöddes af allmogen. I kamp mot Danmarks konung Kristian, som hade ett stort parti (Gustaf Trolle m. fl.) för sig i Sverige, sårades herr Sten dödligt på Åsundens is 1520. Kort derefter erkändes Kristian såsom Sveriges konung, men hans grymheter framkallade häftigt uppror, ledt af Gustaf Eriksson (Vasa), som 1521 utsågs till riksföreståndare på ett möte i Vadstena och innehade ämbetet till 1523, då han valdes till konung. Han var den sista riksföreståndaren i medeltida mening. -- Nästa gång namnet förekommer i vår historia, är under tvisterna mellan Sigismund och hertig Karl. Vid sin afresa från Sverige 1594 hade Sigismund lemnat i uppdrag åt hertigen och rådet att tillsammans föra styrelsen, men utan att bestämma deras ställning till hvarandra. Tilllika hade han utnämnt ståthållare i de särskilda landsorterna med mycket stor makt. Hvarken rådet eller hertigen var härmed tillfreds, hvarför de öfverenskommo, att hertig Karl skulle vara rikets föreståndare och styra med råds rade. Då emellertid konungen ej gillade dessa anordningar och rådet på grund häraf började skilja sig från hertigen, vände sig denne till ständerna, hvilka på Söderköpings riksdag 1595 erkände honom som riksföreståndare med full kunglig makt, så länge Sigismund uppehöll sig i Polen. Han bekräftades ytterligare i sin värdighet af Arboga riksdag 1597, sedan fullständig brytning kommit till stånd mellan hertigen och rådet. Efter Sigismunds nederlag och flykt ur riket erkändes Karl på en herredag i Jönköping 1599 för rikets »regerande arffurste». Sista gången titeln riksföreståndare förekommit i Sverige var 1809, då efter Gustaf IV Adolfs afsättning d. 13 Mars hertig Karl af Södermanland förmåddes att åtaga sig regeringen i egenskap af riksföreståndare och innehade henne såsom sådan, tills han d. 6 Juni s. å. valdes till konung. Våra nu gällande grundlagar känna ej namnet riksföreståndare, men innehålla noggranna bestämmelser för regeringsmyndighetens handhafvande, då den egentlige regenten är oförmögen eller hindrad att sjelf förvalta riksstyrelsen (jfr Interimsregering). K. B-n.