Rikshöfvitsman var under medeltiden i Sverige egentligen detsamma som riksföreståndare, och bägge titlarna brukade tilläggas samma person. Några hafva dock burit rikshöfvitsmanstiteln ensam. Så utsågs Matts Kettilmundsson på en herredag i Skara 1318 till drots och »rikets höfvitsman». Under resningen mot konung Erik af Pommern utsågs Engelbrekt, på ett allmänt riksmöte i Arboga, till rikets höfvitsman. Hans ämbete torde väl närmast hafva innefattat befogenheten att leda upproret mot konungen, men han var dock sysselsatt med andra ärenden, t. ex. med en plan att anlägga en kanal mellan Mälaren och Östersjön. På riksdagen i Arboga 1436, der man uppsade Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshöfvitsman, hvilken till följd af böndernas förbittring öfver valet emellertid nödgades dela makten med Engelbrekt. Efter dennes mord skötte Karl Knutsson ensam regeringen under namn af rikshöfvitsman till 1438, då han utsågs till riksföreståndare. Af de följande riksföreståndarna kallades flere (t. ex. Kettil Karlson) rikshöfvitsmän. Den siste var Gustaf Eriksson, som före mötet i Vadstena 1521, der han blef riksföreståndare, kallade sig »höfvitsman öfver Sveriges allmoge» eller »utvald höfvitsman till Sverige». (Jfr Riksföreståndare.) K.B-n.
Nordisk familjebok · första upplagan
Rikshöfvitsman
Ämne: Svensk medeltid: ätter och stormän · Danmark och nordisk historia
Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 13 (1889), sp. 1172–1173 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗