Sida 589
Riksgeograf ...
Rikshofmästare (D. rigshovmester) var titeln på en dansk riksämbetsman, den främste verldslige medlemmen af riksrådet, i hvilken egenskap han på 1400-talet efterträdde riksdrotset. Han skötte den inre förvaltningen och hofhållningen samt hade uppsigten öfver kronans gods och inkomster. Såsom den förnämste medlemmen af rådet var rikshofmästaren en synnerligen betydande man. Enligt Kristian III:s handfästning (1536) fick rikshofmästaren jämte några andra personer af rådet rätt att mottaga klagomål af dem, som lidit någon orättvisa af konungen, och att förmana honom att godtgöra sin oförrätt. Gjorde han ej det, egde riksrådet att döma i tvisten. I samma försäkran bestämdes uttryckligen, att ämbetet alltid skulle vara besatt, och att det skulle beklädas med infödda danska adelsmän. Konungen egde först att efter behag utse hvem han ville, men i Fredrik III:s handfästning (1648) bestämdes, att vid inträffande ledighet rådet skulle sätta 3 på förslag till konungens utnämnande. Rikshofmästaren var oafsättlig och ej ansvarig för någon annan myndighet än rådet. Genom en förordning af 1651 var han sjelfskrifven medlem i förmyndareregering. Efter enväldets införande (1660) upphäfdes ämbetet.
Från Danmark infördes ämbetet till Sverige. Det omnämnes för första gången i unionsförslaget af 1436, der det säges, att konungen i hvart och ett af sina riken skall hafva utom drots och marsk m. fl. äfven en hofmästare, som »regerar konungens gård», d. v. s. sköter rikets finanser. På 1440-talet synes hofmästaren i viss mån hafva trädt i stället för drotset såsom rikets förnämste ämbetsman. Den förste, som beklädde ämbetet, var Bengt Jönsson (Oxenstierna), som efter Kristofers död (1448) blef en af riksföreståndarna. Under den följande tiden fanns ej något drots, men deremot några, som förde titeln rikshofmästare, såsom Erik Eriksson (Gyllenstierna) under Karl Knutssons regering och Erik Axelsson (Tott), som utsågs 1457 af Kristian I vid dennes hyllning. Vid konung Hans' kröning (1497) utsågs Sten Sture d. ä. till rikshofmästare. Sedermera var ej ämbetet tillsatt, förrän Gustaf I efter sitt val till konung (1523) utsåg Ture Jönsson (Tre rosor) till innehafvare deraf. Vid Erik XIV:s kröning (1561) utnämndes Per Brahe d. ä. till rikshofmästare, den siste i Sverige. Sedan han 1569 beklädts med det återupplifvade riksdrotsämbetet, utsågs nämligen ej vidare någon rikshofmästare. De med ämbetet förenade åligganden öfvergingo sedermera till riksmarskalken. -- Äfven i Norge funnos under medeltiden stundom rikshofmästare. -- Om de mäktige rikshofmästarna i det gamla frankiska riket se Major domus. K. B-n.
Rikshofrådet (T. reichshofrath), den omedelbart under kejsaren ställda, 1501 inrättade högsta domstolen i det forna Tyska riket, hvilken konkurrerade med rikskammarrätten (se d. o.) och i Westfaliska freden erkändes såsom fullt likställd med denna domstol. Rikshofrådet, som hade sitt säte i Wien, bestod af 1 president, 1 vice president och 18 råd, som alla tillsattes och aflönades af kejsaren. Sex af råden skulle alltid tillhöra den evangeliska läran, och dessa kunde, om de voro eniga, icke öfverröstas. Rikshofrådet var utom högsta domstol äfven rikets egentliga regeringskollegium. Vid kejsarens död upplöstes rikshofrådet och tillsattes å nyo af hans efterträdare. Under tronledigheten fungerade »Vikariatshofgerichte». Med Tyskrikets upplösning (1806) upphörde äfven rikshofrådet.
Rikshufvudbok, förv., den i Riksbokslutsbyrån årligen upprättade hufvudboken öfver statens ställning, dess tillgångar, skulder, inkomster och utgifter. Denna hufvudbok skall färdig framläggas för statsrevisorerna d. 1 Okt. året efter det år, som redovisningen afser. Ett tryckt kapitalkonto med fondredogörelser och tablåer öfver statens jernvägar samt specifikation af statsregleringen tryckes årligen. Redan 1622 ordnade holländaren Abr. Cabeliau bokslutsverket, och i senare hälften af 1623 uppgjorde han den första rikshufvudboken, utvisande statens finansiella ställning. Från 1624 fanns i Räkningekammaren en generalbokhållare, likasom den nuvarande Förste revisorn i Statskontoret, afsedd för bokslutsverket. Kbg.
Rikshärold (se Härold), en vid K. M:ts orden anställd ämbetsman (officiant), hvars åliggande är att föra Serafimerordens stambok (matrikel), att ombesörja förfärdigandet af serafimerriddarnas vapensköldar samt att, då en riddare dör, låta ringa för honom i Riddarholmskyrkan samt uppsätta hans vapensköld i nämnda kyrka. Han deltager äfven vid kröningar (hvarvid honom bl. a. åligger att utropa, att konungen blifvit krönt), vid furstliga barndop, samt vid riksdags öppnande och afslutande. Rikshärolden, hvilken enl. k. förordn. d. 26 Nov. 1798 måste vara af adlig börd, har såsom utmärkelsetecken, då han officierar, ett bredt sammetsbantler, hvarå initialerna till ordens härskri, I. H. S., äro insydda, samt en kort sammetsklädd staf.
Rikshöfvitsman var under medeltiden i Sverige egentligen detsamma som riksföreståndare, och bägge titlarna brukade tilläggas samma person. Några hafva dock burit rikshöfvitsmanstiteln ensam. Så utsågs Matts Kettilmundsson på en herredag i Skara 1318 till drots och »rikets höfvitsman». Under resningen mot konung Erik af Pommern utsågs Engelbrekt, på ett allmänt riksmöte i Arboga, till rikets höfvitsman. Hans ämbete torde väl närmast hafva innefattat befogenheten att leda upproret mot konungen, men han var dock sysselsatt med andra ärenden, t. ex. med en plan att anlägga en kanal mellan Mälaren och Östersjön. På riksdagen i Arboga 1436, der man uppsade Erik tro och lydnad, utsågs marsken Karl Knutsson till rikshöfvitsman, hvilken till följd af böndernas förbittring öfver valet emellertid nödgades dela makten med Engelbrekt. Efter dennes mord skötte Karl Knutsson ensam regeringen under namn af rikshöfvitsman till 1438, då han utsågs till riksföreståndare. Af de följande riksföreståndarna kallades flere (t. ex. Kettil
Källa: Project Runeberg ·