Sida 586
Riksdagsbeslut ...
fortforo att gälla äfven efter utfärdandet af myntordningen af d. 9 Jan. 1770 och ända till dess specieriksdalern genom k. förordn. angående myntfoten d. 25 Juni 1830 förändrades till både skrot och korn. Den ökades då till sin bruttovigt, men dock ej så mycket, att dess samtidiga nedsättning i halt deraf uppvägdes, till följd hvaraf riksdalerns metallvärde således minskades med 3/4 proc. När räkneenheten slutligen genom k. förordningen om rikets mynt d. 3 Febr. 1855 fastställdes till 1/4 af 1 rdr spec. eller till 1 riksdaler riksmynt, i värde lika med den 1845 fastställda 1 riksdaler riksgälds, bibehöllos silfvermyntets skrot och korn enligt 1830 års myntordning. Enligt denna utmyntades 25 riksdaler specie (l. 100 rdr rmt) af 2 skålpund viktualievigt (12-lödigt) myntsilfver, hvarigenom hvarje specieriksdaler vägde 8 ort och innehöll 6 ort fint silfver. -- De olika riksdalrarnas bruttovigt, halt och vigt af fint silfver åskådliggöras bäst genom följande uppställning:
bruttovigt gram halt i 1000-delar finvigt gram 1 rdr, enl. myntordningar fr. o. m. 1639 till 1830 29,2522 878,47 25,69718 » » enl. myntordningar fr. o. m. 1830 till 1873 34,0061 750 25,50458
Riksdeputation (T. reichsdeputation), i det forna Tyska riket ett inom riksständerna tillsatt utskott för ombesörjandet af vissa ärenden. -- Riksdeputationshufvudbeslut, ett af ett sådant utskott fattadt beslut. Riksdeputationerna voro antingen ordinarie (samtliga kurfurstarna, ett antal medlemmar af furstekollegiet och en delegation för städerna) eller extraordinarie (deputerade från alla tre rikskollegierna). Den sista och mest bekanta af de extraordinarie riksdeputationerna sammanträdde, på grund af en bestämmelse i Lunévillerfreden (1801), i Regensburg d. 24 Aug. 1802 för att verkställa den fördelning af de sekulariserade andliga och mediatiserade verldsliga ständerna, som var en följd af venstra Rhenstrandens afträdande till Frankrike. Den 25 Febr. 1803 afgafs riksdeputationshufvudbeslutet, hvilket genom de omstörtningar det medförde i de tyska riksständernas antal, maktförhållanden m. m., gaf den första väldiga stöten åt det gamla rikets författning.
Riksdomstolen (T. reichsgericht), det nuv. Tyska rikets högsta domstol. Se Tyska riket.
Riksdrots. Se Drots.
Riksens ständer, gammal form för Rikets ständer, de vid riksdag samlade representanterna för adeln, presterna, borgarena och bönderna. Se vidare Riksdag.
Riksens ständers bank l. Riksbanken. Se Bank, sp. 1522.
Riksens ständers kontor. Se Riksgälds-kontoret.
Riksfiskal. Se Justitiekansleren.
Riksfurstar (T. reichsfürsten) kallades i det forna Tyska riket ursprungligen de personer, i som mottagit ett rikslän omedelbart af kejsaren och icke hade någon annan länsherre. Sedermera utdelade kejsaren riksfurstevärdigheten endast såsom en titel. Jfr Furste.
Riksfäder kallades under 1700-talet de statsmän, som deltagit i skapandet af Frihetstidens statsskick (1719 och 1720).
Riksfälttygmästare l. rikstygmästare. Se Riksämbetsmän.
Riksföreståndare, person, som för regeringen, då konungen af sjukdom, frånvaro eller minderårighet är hindrad att förvalta riksstyrelsen eller då ingen konung finnes. Första gången, som namnet riksföreståndare påträffas i vår historia, är 1438 efter den Engelbrektska resningen mot konung Erik, då ett allmänt riksmöte i Okt. förklarade Karl Knutsson för riksföreståndare. Han fick på samma gång den under medeltiden så vigtiga rättigheten att med rådets hörande utdela län. På en riksdag i Arboga 1440 aflade Karl räkenskap för sin förvaltning, och sedan denna godkänts och man lofvat ersätta honom de medel, som han sjelf tillsatt för rikets bästa, valdes Kristofer af Bajern till konung. Då underrättelse kom om hans död 1448, voro stormännen församlade till en herredag i Jönköping, och de utsago då bröderna Bengt och Nils Jönsson (Oxenstierna) att föra styrelsen såsom riksföreståndare, tills konungaval hunne anställas. Deras myndighet upphörde vid midsommartiden s. å., då Karl Knutsson på ett allmänt möte i Stockholm valdes till konung. Sedan Karl nödgats fly till Danzig i början af år 1457, utsåg rådet till riksföreståndare ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och den mäktige stormannen Erik Axelsson (Tott). Deras välde blef dock ganska kort, ty endast några månader derefter, på ett riksmöte i Stockholm, utsågs Kristian af Oldenburg till konung. Då konungen lät föra den hersklystne ärkebiskopen fängslad till Danmark, öfvertogs 1464 ledningen af styrelsen af biskopen i Linköping Kettil Karlsson (Vasa), som af de i Vesterås församlade frälsemannen och allmogen utsågs till riksföreståndare. Med allmogens hjelp besegrade han Kristian, men då »kom ett anskri öfver hela landet bland bönderna att de ville hafva konung Karl igen». Knappt hade han likväl på sommaren 1464 på hårda vilkor återtagit regeringen, förrän Kristian lössläppte ärkebiskopen, som redan i början af följande året fördref Karl och delade regeringsmakten med biskop Kettil, som behöll titeln riksföreståndare. Efter Kettils död (Aug. 1465) lät Jöns Bengtsson utvälja sig till riksföreståndare. De verldslige stormännen ledsnade emellertid vid ärkebiskopens egenmäktighet och utsago på hösten 1466 Erik Axelsson till riksföreståndare. Under en våldsam kamp partierna emellan unropades Karl Knutsson för tredje gången till konung och behöll denna värdighet till sin död, 1470, då Sten Sture d. ä. valdes till riksföreståndare af rådet och bekräftades i sin värdighet 1471 af riksdagen i Arboga. Med honom börjar ett nytt skede i riksföreståndarnas historia. Före honom hade
Källa: Project Runeberg ·