Rosa

Rosa, Salvator, italiensk målare och raderare, skald och musiker, f. 1615 i Arenella, en by nära Neapel, d. i Rom 1673, skaffade sig först klassisk bildning i Seminario della Congregazione Somasco, egnade sig som improvisatör åt poesi och musik samt fördes slutligen af en svåger öfver till måleriet. Han började med sitt hufvudfack, landskapsmåleriet, och studerade för den skull naturen under ströftåg i de vildaste bergstrakterna och utefter kusterna, och de af dessa studier sammansatta små kompositionerna, försedda med passande staffage och sålda för att bereda honom lifsuppehälle, fäste först uppmärksamheten vid honom. Han kom då i skola hos Ribera, af hvilken han lärde sig måla stora figurer, och sedan hos Falcone, hvars bataljstycken blefvo hans förebilder i denna art af måleri. Vid 20 års ålder började han, så förberedd, uppträda som sjelfständig målare i Neapel och i Rom, der han under karnevalen 1639 lyckades samla omkring sig en mängd konstnärer och lärda, hvilka gåfvo sin oppositionsanda luft i skarpa satirer. Han skaffade sig derigenom många fiender, men hans anseende steg under ifrig konstnärlig produktion. Ännu mer ökades hans anseende och verksamhet i Florens, dit han kallades till storhertigliga hofvet 1643 och stannade till 1652, då han åter befann sig i Rom boende i sitt eget hus å Monte Pincio. Äfven der samlade han omkring sig gräddan af verldsstadens intelligens och lefde lyckligt sina sista 20 år. -- Inom R:s mångsidiga verksamhet som målare må först nämnas hans egentliga figurtaflor. Han utförde en enda kyrklig tafla Cosmas' och Damianus' befrielse, som härstammar från hans sista vistelse i Rom (nu i kyrkan S. Giovanni de' Fiorentini i Rom), målad med spirituel uppfattning och djerf teknik, men med alltför afsigtlig sträfvan efter egendomlighet. Af bibliska bilder märkas Kristus bland de skriftlärde (Neapel), Den förlorade sonen (Petersburg), Saul och Samuels ande (Louvre) och Jonas predikar i Ninive (Köpenhamn) samt af mytiska och historiska Promethevs (Pal. Corsini, Rom), Catilinas sammansvärjning (Pal. Pitti, Florens), Cadmus och Minerva (Köpenhamn), hvartill komma åtskilliga porträtt (sjelfporträtt i Uffizi och Pal. Pitti) och halffigurer, vanligen gubbar (P. Pitti och Petersburg). Dernäst komma taflor med smärre figurer i landskap, utan att detta är förherskande, såsom krigare på vakt (i engelska samlingar) och bilder ur de antike filosofernas lif, Demokritos, Diogenes och Pythagoras, äfvensom andra ämnen, t. ex. Regulus' död och Jason med draken, kända genom hans egna raderingar. Slutligen höra ock hit hans bataljtaflor, utmärkta för sitt lif och för den klarhet, hvarmed det vildaste vimmel är skildradt, samt för det sätt, hvarpå färgen är dämpad och sammanhållen genom en oftast gulaktig totalton. De bästa finnas i Paris, Wien och Florens. Vidare märkas hans landskaps- och marinmålningar, ungefär 100 ännu i behåll, spridda öfver hela Europa, hvilka utgöra det förnämsta uttrycket för hans konstnärliga begåfning och verksamhet. Motiven, beroende på direkta studier efter verkligheten och hans egen personliga uppfattning, äro hemtade från hans syd-italienska hembygd, men bilden är sedan vanligen ett verk af hans fantasi och sammanarbetad af olika motiv, dock ej såsom hos de samtida ideale landskapsmålarna med ledning af någon plastisk känsla för linieskönheten, utan efter en romantisk stämning hos målaren, hvarpå äfven staffaget beror, som han alltid passar efter omgifningen. Han skildrar på detta vis vilda bergstrakter med skogar och vattenfall, klippiga hafsbukter och vikar, hamnar med skepp och fyrtorn, än med lugnt, än med stormigt haf och med kontrast mellan mörka skuggor och klart solljus. Genom inflytande från Claude Lorrain blef han i sin senare tid mera klar och lugn. Under sin vistelse i Florens målade han några klara, soliga kustbilder, som höra till hans bästa verk. För öfrigt finnas hans bästa arbeten af denna art i Florens och i engelska samlingar, offentliga och enskilda. Anmärkas bör, att mycket dåligt, som går under hans namn, härrör från hans efterföljare. Om hans fina ton och spirituella uppfattning vittna särskildt hans raderingar, härstammande från hans senare lefnadstid. -- Inom poesi och musik skall R. hafva haft sin egentliga styrka som improvisatör, men han har ock efterlemnat satirer, skrifna på terziner och flere gånger utgifna, som höra till den tidens sjelfständigaste literära produkter uti Italien. Berömda äro satirerna om musiken, i hvilka han anfaller operan och kastratsången, om poesien, i hvilka han hånar marinisterna och deras tillgjorda »concetti»-manér, och om måleriet, i hvilka han angriper målarnas brist på bildning och särskildt kritiserar naturalismen inom Caraggios riktning, skrifter, som gjorde stort uppseende och väckte mycken anstöt. C. R. N.