Savolaks (F. Savo l. Savonma), inlandslandskap i Finland, mellan Österbotten i n. och n. v., Tavastland i v., Karelen i ö. och s. samt Nyland på en liten sträcka i s. v. Arealen utgöres af omkr. 38,400 qvkm. Längsta sträckningen går i n. v. till s. ö. samt utgör omkr. 365 km. Största bredden i ö.--v. är 170 km. Landet upptages nästan helt och hållet af mer eller mindre höga och branta, merendels parallelt löpande sandåsar och mellan dem liggande rader af enstaka berg och höjder. I södra delen finnas flerestädes jämna och rymliga slättmarker. Hufvudåsen är Suomenselkä, som följer gränsen mot Österbotten och ställvis når en höjd af 240--250 m. Från densamma utgå: i landskapets nord vestligaste hörn Savonselkä, hvilken först i östlig riktning, till Pöllömäki bergknut (251 m.), samt derefter i sydlig riktning genomskär landskapets vestra del. Landskapets nordöstra hälft genomstrykes i sydlig och sydöstlig riktning af Karjalanselkä, som utgår från Naarasmäki (243 m.) på Suomenselkä och icke långt ö. om Tuusniemi kyrka skjuter in i Karelen. Tvärs genom landskapets södra del gå parallelt Lilla och Stora Salpausselkä, hvilka vid sydvestra gränsen förena sig med Savonselkä. Flerestädes bilda åsarna naturliga bryggor öfver sjöarna. Bland enstaka berg må nämnas Pisavuori, på gränsen mot Karelen, 570 m. öfver hafvet, hvilken bergtopp är märklig för sina grottor, och Puijonmäki, vid Kuopio stad, prisad för sin hänförande utsigt. Öfver hufvud har S. blifvit ansedt såsom Finlands naturskönaste landskap. Till följd af åsarnas säregna naturbildning kunna från hvarje högt belägen plats deras branta kammar skönjas i aflägsen följd gående parallella med hvarandra, åtskilda af blå band af sjöar i dalgångarna. De flesta åsarna äro bevuxna med tall- eller granskog, der icke svedjebruket efterlemnat kala sträckor eller förbytt växtligheten till löfskog. Dalgångarna täckas af löfskog, träsk, kärr och moras. Sjöarna upptaga omkr. tredjedelen af landskapets areal. Rikedomen på dem är förklarlig deraf, att största delen af landskapet bildar mellan de ofvannämnda höjdsträckningarna en dalsänkning med ytterst ringa sluttning, hvarför hela vattensystemet liknar en oafbruten, månggrenad strömfåra, som sakta flyter fram från n. v. till s. ö. och under loppet öfverallt bildar större eller mindre långsmala vattensamlingar, sjöar och fjärdar. De vester om Savonselkä liggande sjöarna afbörda sitt vattenöfverflöd till Päijänne eller Kymmene vattensystem. För de ö. om Savonselkä rinnande vattnen är Saima centralsjön. Saimas höjd öfver hafsytan är omkr. 76 m. Dess vidd med inberäkning af alla dess fjärdar, som sträcka sig från S:t Michel till Joensuu och från Varkaus till Villmanstrand, är omkr. 6,800 qvkm. Sjön är öfversållad af öar, genomskuren af halföar och smala landremsor. De vidaste fjärdarna äro: i n. ö. Orivesi (jfr d. o.) och Puruvesii, öfver hvilka gränsen mot Karelen går; i n. Aimisvesi, Enonvesi och Haukivesi. Dessa fjärdars vatten förenas genom Kokonsalmi fjärd, s. om Nyslott, och Puumala suifd, invid Puurnala kyrka, med egentliga Saima. Ifrån södra delen af egentliga Samna leder Saima kanal (se Finland, sp. 1305) vattenmassan ned till Finska viken och Vuoksen ned till Ladoga. Vuoksen bildar, genombrytande Stora Salpausselkä straxt vid Saimas södra strand, vid Siitola, Imatra mäktiga vattenfall. Vattendragen i nordliga delen af landskapet samlas i sjön Kallavesi vid Kuopio. De bilda beqväma kommunikationsleder äfven för större farkoster och hafva ställvis blifvit kanaliserade, bl. a. genom Nerkko och Akkionlaks kanaler. Från Kallavesi rinna vattnen söderut genom Konnus kanal, Konnusselkä sjö, Leppävirta ström, Unnukkajärvi sjö samt Taipale kanal och sluss, den sistnämnda ledande förbi Varkaus fors, till Haukivesi, hvilken ligger på samma nivå som Saima. Sjöarna, särskildt i norra delen af landskapet, äro mycket rika på malm, som ofta i bäddar af ända till 1/3 m. mäktighet betäcker deras botten. På tillgodogörande af dessa malmförråd arbetar sedan gammalt bland andra Strömfors bruk i Nilsiä socken. Oaktadt ymnig tillgång finnes på berg, är S. jämförelsevis fattigt på värderikare mineral. Svafvelkis påträffas nästan öfverallt, dock icke såsom mäktiga gångar; något kopparkis, kalksten samt blyerts anträffas i Kuopio socken. Rikast på mineral är Pisavuori, der äfven bergkristall finnes. God qvarnsten brytes derstädes äfvensom i Kinami backe i Kuopio socken. Täljsten förekommer i Pisavuori och flerestädes. -- Fisket är rikt. De vanliga fiskslagen äro abborre, gädda, sik, braxen, id, gös, lake, ruda, harr, laxöring och insjölax samt muikka, hvars rom är mycket eftersökt. Jagt och djurfångst lemnar ännu någon inkomst. Björn är icke sällsynt. Lodjuret förekominer ganska allmänt. Räf jagas mycket. Bland öfrigt villebråd må nämnas hermelin, utter, järf och mård. Hare och skogsfogel afyttras mycket till Petersburg. Jordbruket står jämförelsevis lågt. Marken, oländig och ytterst stenbunden, består förnämligast af grus och klappersten samt jäslera, eller utgöres af kärr och moras. Der svartmylla förekommer, frodas gräs och sädesväxter ypperligt. Icke för lång tid sedan var ännu svedjebruket förnämsta näringen. Numera är det genom lag inskränkt. Kärrodlingar förekomma mycket. Åt ängsodlingen egnas uppmärksamhet på grund af indrägtig och, efter Saima kanals öppnande, lätt afsättning af ladugårdsprodukter, främst smör, till Petersburg och Tyskland. Förnämsta sädesväxterna äro råg, korn, hafre, den sistnämnda särskildt i södra delen. Ganska allmänt odlas bokhvete. Hamp- och linodlingen är betydlig. Äfven tobaksodling förekommer till husbehof här och der. Skogarna hafva genom det myckna svedjandet så medtagits, att märklig brist råder på timmer och bränsle. Förnämsta trädslagen äro tall och gran samt björk och asp. Byggnadssättet gör stora framsteg, om ock på aflägsnare orter ännu såsom boningsrum användas s. k. pörten. Befolkningen uppgår till omkr. 300,000 personer. Den är bildsam, renlig och af lifligt lynne. Savolaksiska dialekten, hvilken utmärker sig genom rika, klangfulla vokalljud, anses såsom den vackraste af de finska dialekterna och eftersträfvas derför äfven i det finska talspråket.
Administrativt fördelar sig landskapet på trenne län: Kuopio i norra delen, S:t Michels i mellersta och Viborgs i södra. Till Kuopio län höra socknarna Kuopio, Tuusniemi, Maaninka, Karttula, Nilsiä, Idensalmi, Kiuruvesi, Lapinlaks, Pielavesi, Suonenjoki, och Leppävirta samt en del af Hankasalmi; till S:t Michels län socknarna Kangasniemi, Hirvensalmi, Kristina, S:t Michels, Jokkas, Puumala, Pieksämäki, Jorois, Haukivuori, Rantasalmi, Heinävesi, Sulkava, Sääminge, Kerimäki och Savonranta samt en del af Mäntyharju, och till Viborgs län socknarna Suomenniemi, Savitaipale, Taipalsaari, Lappvesi, Klemis, Luumäki, Joutseno och Kuokolaks. De nämnda socknarna fördela sig på Idensalmi och större delen af Kuopio och Rautalampi härad i Kuopio län, S:t Michels, Jokkas och Rantasalmi samt en del af Heinola härad i S:t Michels län, äfvensom på en del af Lappvesi och Jääskis härad i Viborgs län. Städer inom landskapet äro Kuopio, Nyslott, S:t Michel och Villmanstrand. Landskapets vapen utgöres af en gyllne båge, uppspänd med pil, i svart fält. Skölden är betäckt med en greflig krona.
Savolaks (Savlaks) förvärfvades för Sveriges krona och Finland genom fredsslutet i Nöteborg 1323. Det bildade då ett »gislalag» (härad), hvars tätast befolkade bygder synas hafva varit S:t Michelsoch Jokkastrakterna. Befolkningen tyckes hafva invandrat från Ladoganejden och utbredt sig öfver landskapet i riktning mot strömdragen. Kristendomen och de äldsta kristna kulturförhållandena torde inkommit öfver Tavastland. Ursprungligen tillhörde icke hela landskapet Sverige. Enligt Nöteborgska fredens bestämmelser skulle hela östra delen af landskapet, från nuvarande Nyslotts-trakten, fortsättningsvis tillhöra Novgorods område. Först i slutet af 1500-talet kom äfven den öfriga delen af landskapet, till hvars skydd emellertid Erik Axelsson Tott 1475 på ryskt område uppfört Nyslotts fäste, Olofsborg, under Sverige. Genom fredsfördraget i Åbo d. 7 Aug. 1743 delades S. åter mellan Sverige och Ryssland sålunda att södra delen, till och med nyssnämnda fäste, kom under Ryssland. Då Viborgs län 1811 återförenades med det öfriga Finland, återkom äfven denna del af S. till det öfriga landskapet. A. G. F.