Scipio, berömd patricisk ätt i det gamla Rom, utgörande en gren af den stora corneliska slägten. I historien framträder denna ätt omkr. 400 f. Kr., och under två hundra års tid arbetade den sig efter hand upp till allt större anseende. Det är dock först under andra puniska kriget, som den vinner sitt verldshistoriska rykte. -- 1. Publius S. sökte såsom konsul 218 f. Kr. förgäfves hindra Hannibals tåg öfver Alperna och förlorade i det cisalpinska Gallien mot Kartagos store fältherre två fältslag vid Ticinus (nu Ticino) och Trebia, hvarefter hela Italien låg öppet för Hannibal. Men i förening med sin broder -- 2. Gnaeus (Cnejus) S. upprättade han sin vapenära genom lysande krigsbragder i det kartagiska Spanien, der emellertid båda år 212 f. Kr. funno sin bane. Båda fördunklades dock af den förres son -- 3. Publius Cornelius S. Africanus (f. 235 f. Kr.), som genom sin lysande tapperhet och sin öfverlägsna begåfning ingaf vänner och motståndare en rent af vidskeplig beundran. Året efter faderns död vardt han vid 24 år prokonsul och bekläddes med öfverbefälet i Spanien. Genom en djerf öfverrumpling intog han det kartagiska Spaniens hufvudstad, Carthago Nova (nuv. Cartagena), och på fyra år gjorde han sig till herre öfver hela det stora rike, som Barkas' hjelteätt med de största offer grundat på den spanska halfön. De spanska stammarna intog han genom sin bland de hårde romarna osedvanliga mildhet till den grad att de ville hylla honom såsom Hispaniens konung, hvartill han gaf det stolta, äkta romerska svaret att han skattade det högre att vara romerska republikens ämbetsman än bära konunganamn. Med Kartagos numidiska lydfurstar förstod han skickligt att inleda förbindelser, men Hannibals broder Hasdrubals aftåg till undsättning åt den i Italien kämpande hjelten mäktade han icke hindra. Efter Spaniens eröfring satte han sig till mål att öfverflytta kriget till Afrika, och år 204 bragte han det derhän, att han med sin här kunde öfvergå dit. Hans segrar tvungo snart Kartago att återkalla Hannibal från Italien. För denne gällde det ej längre att kufva en öfvermodig fiende, utan att med uppbjudande af sina yttersta krafter försvara den hotade fädernestaden. Ändtligen möttes Roms unge lysande hjelte och Kartagos store, mångpröfvade fältherre; ett förberedande personligt sammanträffande mellan dem ledde ej till något resultat. Roms fredsvilkor voro för hårda, och vapnen måste afgöra saken. Vid Zama (202 f. Kr.) gick Hannibals stjerna för alltid ned. En förödmjukande fred gjorde slut på Kartagos storhet, ehuru dess tillvaro som stat ännu räddades, tack vare Scipios högsinthet. Dermed hade den afgörande vändningen inträdt i den stora verldshistoriska kamp, der arier och semiter för första gången brottades på lif och död om herraväldet öfver vesterlanden. S. firade sin seger med en lysande triumf. Under de följande åren beklädde han i rask följd efter hvarandra republikens högsta värdigheter. I det krig, som den outtröttlige Hannibal förmått konung Antiochus af Syrien att börja mot Rom, var det till namnet -- 4. Lucius Cornelius S., med tillnamnet Asiaticus, en broder till Publius, men till gagnet denne sjelf, som förde befälet och tillfogade Antiochus det afgörande nederlaget vid Magnesia (190 f. Kr.). För bägge bröderna skulle dock denna seger leda till obehagliga följder. Publius uppträdde med en mer än kunglig ståt och med en stolthet, som illa stämde öfverens med det republikanska lynnet. Genom sin tillgifvenhet för den helleniska bildningen kom han i delo med det gammalromerska partiet och dess ledare Cato den äldre, och en uteblifven redovisning för en del af det asiatiska bytet ådrog bröderna en anklagelse för försnillning. Lucius blef med rätt eller orätt dömd till böter; Publius undgick väl denna skymf genom sin lysande vältalighet och sin stora popularitet, men synes aldrig rätt kunnat frigöra sig från den sårande misstanken. Han drog sig tillbaka till sina gods och afled der år 183 vid några och femtio års ålderr samma år som hans store fiende Hannibal. Hans två söner voro föga framstående, men hans dotter -- 5. Cornelia, Gracchernas moder, har alltid framstått som typen för en ädel romersk matrona.
Från Publius' farbroder, den förut nämnde Gnaeus, härstammade ättegrenen Nasica, som ännu i mer än ett århundrade skulle göra sig mer eller mindre bemärkt i Roms politiska lif. Bland dess medlemmar märkas: -- 6. Publius Cornelius S. Nasica, Gnaeus' son, hvilken, som konsul 191 f. Kr. segerrikt kämpade mot bojerna i cisalpinska Gallien, och -- 7. Publius Cornelius S. Nasica, med tillnamnet Serapio, den förres sonson, konsul 138 f. Kr., en ifrig optimat och upphofsman till mordet på Tiberius Gracchus (133 f. Kr.). En adopterad medlem af ätten -- 8. Publius Cornelius S. Aemilianus, köttslig son af Aemilius Paullus, Macedoniens besegrare, värdet förunnadt att å nyo sprida glans öfver ätten och med dess namn för andra gången förena tillnamnet Africanus. Efter att med ära hafva, kämpat i Macedonien och Spanien tog han del i det tredje puniska kriget och fick snart öfverbefälet mot Kartago, som det blef hans uppgift att efter ett förtvifladt motstånd bringa till fullständig undergång (146 f. Kr.). I sin ungdom hade han genom umgänge med häfdatecknaren Polybios och andra i Rom sig uppehållande greker insupit den humanare helleniska andan och skulle gerna hafva skonat det besegrade Kartago, om ej hans landsmäns afundsjuka ovilkorligen fordrat dess utplånande från jorden. En annan seger, som kostade honom nästan lika stor möda, skänkte honom dock mindre ära. Det var eröfringen af den lilla spanska staden Numantia (133 f. Kr.), som harmen öfver romarnas öfvergrepp drifvit till en resning, hvilken fullföljdes med vanlig spansk hårdnackenhet. Hans uppträdande på aristokratiens sida i de af Graccherna inledda agrariska striderna, i hvilka han dock snarast synes velat intaga den medlande partens otacksamma ställning, ådrog honom massornas ovilja; och då han en morgon plötsligt fanns död i sin säng (129 f. Kr.), uttalades af många en aldrig bestyrkt och aldrig vederlagd misstanke att han icke dött en naturlig död. E. Sn.