Sjukvård l. civil sjukvård (af Lat. civis, medborgare) kallas den sjukvård, hvilken särskildt omfattar samhällets icke till armén eller flottan hörande innevånare. Denna sjukvård handhafves dels af civila läkare i statens eller kommunernas tjenst, såsom provinsialläkare, extra provinsial- eller distriktsläkare, lasaretts- och hospitalsläkare, jernvägs- och fängelseläkare, stadsoch stadsdistriktsläkare, samt dels af en mängd enskilda läkare, hvilka samtliga på begäran vårda sjuka i deras hem, eller ock vanligen å särskilda, bestämda tider hemma hos sig emottaga besök af sjuka samt gifva dem råd och föreskrifter. Vidare kunna till den civila sjukvårdspersonalen, för vissa begränsade grenar af läkareyrket, räknas tandläkare, fältskärer och barnmorskor. För civil sjukvård kunna, inom vissa gränser, under fredstid påräknas de vid armén och flottan anställde läkarna samt de s. k. Fältläkarekårens pensionärer och stipendiater, liksom äfven flottans stipendiater. Den 11 April 1859 afgaf Sundhetskollegium förslag till reglering af den civila sjukvården i riket, och d. 29 Dec. 1860 erhöll samma kollegium uppdrag att afgifva förslag till en ny stadga för den civila sjukvårdens handhafvare. Sistnämnda förslag, som afgafs 1881 och derefter granskades af en komité, hvilken aflemnade sitt betänkande 1887, blef som k. proposition aflemnadt till 1890 års riksdag och af denna till sina väsentligaste delar antaget. Riksdagen har sålunda bifallit inrättandet af ny provinsialläkaretjenst i Neder Luleå med årlig aflöning af 2,500 kr. (lön 1,875 kr. och tjenstgöringspenningar 625 kr.) samt höjande af de öfrige 137 provinsialläkarnas löner till samma årliga belopp; till aflöning af 24 förste provinsialläkare, bosatta i länens residensstäder, årliga tjenstgöringspenningar af 1,500 kr. (till 18) eller ock 1,000 kr. (till 6); till arvoden åt 24 biträdande provinsialläkare, likaledes bosatta i residensstäderna till förste provinsialläkarens hjelp, i det hela 16,000 kr., fördelade med 1,000 kr. hvardera åt 4,750 kr. hvardera åt 8 och 500 kr. hvardera åt 12. Riksdagen har gillat de föreslagna 2 ålderstilläggen å 500 kr. åt provinsialläkarna efter 10 och 15 år. Det första ålderstillägget åtnjutes nu af 62 och det andra tillkommer 52 provinsialläkare, hvarjämte äfven de 17,300 kr., som utgått till fixa tjenstgöringspenningar, fortfarande qvarstå, men har riksdagen uttalat sin önskan att dessa måtte så fort ske kan indragas eller nedsättas. Det till medicinalstyrelsen med dertill hörande stater hittills utgående anslaget har af riksdagen blifvit höjdt med 104,000 kr. till 493,675 kr., hvarjämte »anslaget till bestridande af kostnader för allmän helso- och sjukvård» ökats med 45,000 kr. till 145,000 kr. årligen. Af detta anslag utgå rese- och traktamentsersättningar för förste provinsialläkarna, arvodena till de biträdande provinsialläkarna m. m. Vid förhöjningen af provinsialläkarnas löner har dock riksdagen fäst det vilkor att K. M:t utfärdar en taxa för läkarnas åtgärder i öfverensstämmelse med komiterades af riksdagen i vissa fall ändrade förslag. Riksdagen har äfven godkänt, att distrikt, som utfäst sig att för en tid af minst 5 år lemna bidrag till aflöning af begärd »extra provinsialläkare», må, derest den ifrågavarande befattningen finnes nödig och bidrag af statsmedel anses erforderligt, erhålla sådant bidrag till belopp, i allmänhet motsvarande det från orten dertill utfästa bidrag i penningar, men i intet fall öfverstigande 1,500 kr. Slutligen har riksdagen beslutat, att staten utöfver öfriga löneförmåner skall lemna provinsialläkarna en hyresersättning af 750 kr., der icke enskild donation af bostad gör sådan ersättning öfverflödig, samt att distrikt, som redan inrättat bostad åt provinsialläkaren, skall, från den dag då provinsialläkaren blifver berättigad till hyresersättriing, förfoga öfver bostaden med hvad dertill hör, dock med inskränkning i särskilda fall.
Så vida detta riksdagens beslut blir af K. M:t faststäldt, har den allmänna sjukvårdens ordnade handhafvande i Sverige tagit ett vigtigt steg framåt, särskildt genom anslagen till de 24 förste provinsialläkarna, hvarom framställning ofta gjorts i nära ett halft århundrade. Enligt instruktionen skall förste provinsialläkaren vara en sammanhållande och öfvervakande myndighet i allt hvad som rör allmänna helso- och sjukvården inom länet. Han skall verkställa inspektioner (t. ex. af apoteken årligen), tillhandagå länsstyrelsen och menigheter inom länet med råd och anvisningar rörande helso- och sjukvården, med uppmärksamhet följa den vid det civila medicinalväsendet inom länet anställda personalens tjensteverksamhet, utöfva tillsyn öfver skyddskoppympningen och barnmorskeväsendet samt jämte en tillkallad fältskärsmästare, i närvaro af stadsläkare eller annan läkare och en magistratsperson, anställa pröfning af inom länet bosatt ämnessven, som önskar erhålla rättighet till fältskärsyrkets utöfning. Öfver enskildt praktiserande läkare och veterinärer samt öfver apotekare, apoteksföreståndare och deras medhjelpare, tandläkare, fältskärer, vaccinatörer och barnmorskor inom länet skall förste provinsialläkaren föra förteckning. Honom åligger för öfrigt att emottaga och till medicinalstyrelsen insända provinsialläkarnas och stadsläkarnas årsberättelser samt att insamla och bearbeta statistiska uppgifter rörande länets allmänna helso- och sjukvård och med ledning af dessa uppgifter söka utröna orsakerna till allmännare förekommande sjukdomar. Provinsialläkarna hafva i det hela likartade åligganden, hvar och en endast inom sitt distrikt, och samma skyldigheter åligga äfven blifvande extra provinsialläkare inom deras mera begränsade områden. Stads- och stadsdistriktsläkare antagas af magistraten efter ansökan och sedan medicinalstyrelsen yttrat sig om sökandenas kompetens. I hvarje stad eger 1 stadsläkare rätt till tjensteårsberäkning. Om ytterligare en eller flere läkare i samma stad skola erhålla denna förmån, beror på K. M:ts pröfning. Stadsläkaren har inom staden skyldigheter likartade med provinsialläkarna. Stadsläkarnas antal år 1888 var 132. Distriktsläkare motsvarande blifvande extra provinsialläkare uppgingo 1888 till ett antal af 72, inberäknade 17 stadsdistriktsläkare (f. d. »fattigläkare») i Stockholm, med ungefär samma, men mera begränsade skyldigheter.
Till sjukas vårdande finnas i Stockholm 8 sjukhus och ett sjukhem för obotliga samt Sofiahemmet, i Göteborg 2, samt för öfrigt i landsorten 47 sjukvårdsinrättningar, utom 69 länslasarett och kurhus med mer än 3,600 sjuksängar, hvartill komma 11 statens »hospital» och 1 enskild vårdanstalt för sinnessjuka (Holmehus), å hvilka till 1889 qvarlågo 2,548 sjuka. Hela antalet sinnessjuka uppgafs 1888 uppgå till 7,068, och idioternas antal var 5,456; af dessa erhöllo endast ett mindre antal offentlig vård. -- Barnmorskornas antal i hela riket räknades 1888 till 2,490. De äro vanligen mot en högst ringa lön anställda af kommunerna eller ock i de större städerna hänvisade uteslutande till enskild praktik. Samtliga läkare i Sverige utgöra nu (1890) icke mindre än 832, mot 485 år 1861. Om man från detta antal drager de civile och militäre tjenstläkarna (193 provinsial-) och distriktsläkare, oberäknadt de 17 distriktsläkarna i Stockholm, 105 lasarettsoch 11 hospitalsläkare, 96 stadsläkare, efter afdrag af 36 stadsläkare, som tillika innehafva annan civileller militärläkaretjenst, och 114 militärläkare) tillsammans 536, återstå 296, hvilka endast utöfva enskild sjukvård. Detta antal är dock i verkligheten något annorlunda, dels emedan en del äldre läkare samt vissa af lärarna vid de medicinska högskolorna icke deltaga i någon direkt sjukvård, dels andra lärare vid de nämnda skolorna, här icke inräknade bland tjenstläkare, utöfva en vidsträckt enskild medicinsk praktik. Det landområde, som tillhör de olika provinsialläkaredistrikten, vexlar i hög grad, från 25,300 qvkm. (Pajala) till endast 370 qvkm. (Tibble). Medeltalen för de olika länen äro äfven i hög grad olika, från 14,000 qvkm. i Norrbottens län till 1,000 qvkm. i Kristianstads, Blekinge och Gotlands län, 900 qvkm. i Malmöhus och endast 800 qvkm. i Göteborgs och Bohus samt Södermanlands län. Den folkmängd, som i medeltal kommer på hvarje provinsialläkaredistrikt, är i Norrland 18,000, Svealand 27,000, Götaland 34,000 och för hela riket 28,000 personer. För Norrbottens och Jämtlands län är detta medeltal 12,000, men för Malmöhus län 53,000 innev. De praktiserande läkarnas antal rättar sig naturligtvis efter folkmängden och dess förmögenhetsvilkor. Så finnas i Gotlands län endast 5 praktiserande läkare, i Norrbottens, Vesterbottens, Jämtlands och Kronobergs län hvardera 10, i Hallands 12, i Blekinge 14 o. s. v., i stigande antal till Malmöhus län, som har 55 läkare, samt Stockholms stad och län, der det finnes minst 165 praktiserande läkare. Den areal, som kommer på hvarje för landsbygdens behof påräknelig läkare, vexlar från 9,800 qvkm. i Norrbottens län, 5,400 i Vesterbottens o. s. v. till Blekinge samt Göteborgs och Bohus län med 200 och slutligen Malmöhus län med endast 90 qvkm. Medeltalet för hela riket är 930 qvkm. De såsom reserv, för tillfälliga vakansers fyllande tillgängliga pensionärerna och stipendiaterna vid fältläkarekåren och flottan utgjorde 1890 ett antal af 60. Desse äro i allmänhet icke ännu legitimerade läkare. Af pensionerade militärläkare qvarstå i fältläkarekårens reserv 5 regementsoch 5 bataljonsläkare, hvilka äfven kunna varda använda i civil sjukvård. Såsom väsentligt ingående faktor vid den allmänna och enskilda helso- och sjukvårdens handhafvande ingå rikets 292 apotek och medikamentsförråd. Rörande dessa se Apotek, Apotekare och Apoteksprivilegium.
Sjukvård i fält (jfr Militärläkarevetenskap) omfattar dels den officiella, af regeringen anordnade sjukvården, dels den frivilliga sjukvården (för den senare hänvisas till art. Frivillig sjukvård i fält). Enligt de åsigter, som vunnits under de sista krigen och derefter tillämpats i Tysklands, Frankrikes, Italiens och andra lands härar, samt äfven i den svenska genom ett år 1888 utgifvet reglemente, har sjukvården i fält till hufvudändamål: att söka förekomma sjukdomar och derigenom vidmakthålla ett godt helsotillstånd inom armén, hvarpå dennas stridsduglighet är i väsentlig mån beroende, att lemna hjelp åt sjuka och sårade samt att från armén förflytta (evakuera) dem, hvilkas återställande fordrar längre tid.
Sjukvården omfattar 3 hufvudgrupper: vid fältarmén, vid etappväsendet och i hemorten. Vid fältarmén: trupperna och de högre staberna, sjukvårdskompanierna, som vid större strider på slagfältet upprätta förbandsplatser och ombesörja de sårades transport derifrån, samt de flyttande sjukhusen, som i första hand mottaga sjuka och sårade, ombesörja deras vidare transport samt, när omständigheterna fordra, upprätta egna förbandsplatser. Sjukvården vid etappväsendet har till uppgift att ombesörja flyttningen från krigsskådeplatsen till hemorten och att fortfarande vårda sådana sjukar som ej kunna flyttas, samt lindrigare sjuka, som snart blifva återställda. För vinnande af detta ändamål inrättas vid etapperna sjukvårdsreserv af personal och materiel, främre etappsjukhus och sjukläger, sjukhuståg och sjuktåg på jernvägarna samt fartyg för sjuktransport till sjös. Vid farsoter, som nästan aldrig uteblifva i fält och som vålla större förluster än fiendens vapen, äro väl ordnade etappsjukhus och en väl organiserad evakuation af största betydelse. Sjukvården i hemorten mottager och vårdar hemsända sjuka och sårade äfvensom sjuka vid hemmavarande besättningsoch depot-trupper samt inrättar bakre etappsjukhus, fasta och provisoriska sjukhus och sjukläger, anskaffar sjukplatser i enskildas hem m. m. För tillhandahållande af materiel upprättas i hemorten ett allmänt sjukvårdsreservförråd.
Den frivilliga sjukvården inträder vid mobilisering under de ledande militärläkarnes befäl och användes hufvudsakligen vid etappsjukvården och i hemorten. Under arméns högste befälhafvare tillkommer ledningen af sjukvården i fält generalfältläkaren och i hemorten ställföreträdande generalfältläkaren.
Under 1870--71 års fransk-tyska krig utgjorde sjukantalet vid den tyska mobila armén i medeltal 250,000 man och vid den immobila 175,810 man, dertill 176,472 sjuka franska krigsfångar eller sammanräknadt 602,282 sjuka. Särskildt krigsfångarna voro i ovanligt hög grad angripna af tyfus, rödsot, smittkoppor, mässling, skarlakansfeber m. m.
Sjuktransport på jernväg (åkande sjukhus) har, till väsentlig underlättnad för evakuationen, vunnit betydlig utveckling under de senare krigen. I amerikanska kriget 1861--65 användes i detta hänseende ett ordnadt system, som vidare utvecklades under 1866 och 1870--71 års tyska krig och som sedan har vunnit ytterligare utbildning. Jernvägståg, som under krigstid användas för transport af sårade och sjuka, s. k. sanitetståg, äro af 3 slag: sjukhuståg, som användas uteslutande i sjukvårdens tjenst, tillfälliga sjukhuståg, som vid tillfälliga behof uppsättas af till hands varande lämpliga jernvägsvagnar, samt sjuktåg, med hvilka transporteras lindrigt sårade och sjuka, som kunna färdas i sittande ställning. Äfven godsvagnar, täckta eller öppna, med eller utan inredning för trupptransport, kunna härtill användas; i senare fallet utbredas på vagnsgolfvet hö och halm eller med sådant ämne stoppade madrasser och säckar. De egentliga sjukhustågen äro stundom ytterst dyrbara och inrättade med mycken lyx, synnerligen förvaltnings-, läkare- och köksvägnarna. Tyska Johannit-orden, som ombesörjer en stor del af sjuktransporten i österrikiska hären, eger utmärkta sjukhuståg, ordnade redan under fred. Såsom regel antages i allmänhet, att hvarje arméfördelning vid mobilisering bör ega ett sådant tåg. I personvaggonerna finnas i allmänhet om sommaren 12, om vintern, då ugnar insättas, 10 bårar, som vanligen upphängas i tvänne etager i sadelgjordar eller i ringar af guttaperka, fästa vid sidoväggarna, äfven medelst liggfjädrar (Grunds system), smidda tänger, s. k. djefvulsklor (hamburgska systemet), spiral- och snäckfjädrar eller fjädrande trästänger (Smiths system). Vagnarna äro sinsemellan förenade genom bryggor, så att sjukvården kan obehindradt fortgå. Ventilationsinrättningarna och uppvärmningsapparaterna äro af olika slag. De tyska sjukhustågen skola utgöras af 33 vagnar, å hvilka 240 liggande sjuka kunna transporteras. Särskildt reglemente för sanitetståg af olika slag utarbetades 1885 af svenska militära helsovårdskomitén, efter fortsatta försök med sådana tåg af olika beskaffenhet.
Under fransk-tyska kriget 1870--71 evakuerades från Frankrike till hemorten 250,000 man, bland dem 96,000 under Aug.--Okt. 1870. 40,000 man fördes på sjukhuståg, de öfrige i vanliga jernvägsvagnar. Sjukhuståg började att ordnas först vid krigets utbrott. Sammanräknadt funnos sedan att tillgå 36 sådana tåg, af hvilka 9 utrustade af Röda korset.
Sjuktransport till sjös eger åtskilliga fördelar framför transporten till lands. Forslingen å fartyg, åtminstone när den försiggår på lugnvatten, är nämligen för svårt sårade ojämförligt mera skonande än forslingen äfven i de bäst inrättade sanitetståg. Dertill kommer, att jernvägarna under krig ofta äro så starkt upptagna för den stridande delen af armén, att sanitetståg endast med stor svårighet och tidsutdrägt kunna föras till bestämmelseorterna. I England hafva sjukskepp och sjuktransportfartyg af utomordentlig beskaffenhet blifvit inredda och använda under krig i aflägsna trakter, som egt sjöförbindelse med hemorten. För flodfart och transport inomskärs hafva, under turkisk-serbiska äfvensom under 1870--71 års fransk-tyska krig, sanitetsfartyg af olika slag blifvit använda. I allmänhet utgöras de af större, däckade pråmar å hvilkas däck provisoriska baracker uppförts, och till lämpligt antal bogseras de af en vanlig passagerarebåt, hvars hytter användas för sjuka officerare och underofficerare. Vigten af sjuktransportfartyg har icke blifvit förbisedd i Sverige. Redan 1872 föreslog dåv. hertigen af Östergötland, såsom ordförande i frivilliga sjukvårdsföreningen, inrättandet af en ambulansbrigad till sjös, bestående af en ångbåt om 20 till 30 hästars kraft samt 4 kanonslupar, hvardera inredd för 12--15 sängar, en kanonjolle och en liten ångslup som avisobåt, allt med nödig personal och materiel. En kanonslup, Vidar, och en kanonjolle, Hottur, ställdes då till föreningens disposition, inrättades på lämpligt sätt och hafva sedan med fördel blifvit använda vid fälttjenstöfningar. En modell af sjukfartyget Vidar prisbelöntes vid utställningen i Bruxelles 1876 och väckte der mycken uppmärksamhet.
Hvad slutligen de stående fältsjukhusen angår, organiseras dessa hufvudsakligen enligt samma grunder som militära sjukhus i fred. Hufvudsakligen plägar man för ändamålet använda sjukbaracker (jfr Baracksystem), och sjukvården bestrides väsentligen, liksom delvis äfven inom andra liniens sjukvårdsformationer, genom Röda korsets försorg (jfr Frivillig sjukvård i fält). I Tyskland användes under 1870--71 årskrig 577 baracker med 18,210 sängar. För sjuka krigsfångar voro 130 baracker med 7,073 sängar disponibla. Ventilationsanordningarna och uppvärmningsanstalterna voro af olika beskaffenhet. Bland de bästa barackbyggnaderna voro kronprinsessans sjukhus i Homburg, barackerna i slottsparken vid Neuwied, i Heidelberg och Karlsruhe; den mest storartade anläggningen var Tempelhofsjukhuset utanför Berlin, en sjukstad med 50 baracker i 3 grupper, uppförda af militäradministrationen, staden och röda-kors-föreningen. Utom de 30 sängplatserna innehöll hvarje barack vid ingångsgafveln 4 små rum, afsedda till badrum och kök samt till sjukvaktare och »die pflegende dame». Alla barackerna hade ventilation medelst takryttare och voro rikligen försedda med aflopps-, vatten- och gasrör. Utom de vanliga jernkaminerna användes äfven gasugnar för att höja temperaturen, hvilket väl behöfdes under den kalla vinterns förlopp, men dock i längden blef väl dyrbart. Träbarackerna syntes mången till en början för kostsamma i jämförelse med inredandet af redan befintliga byggnader, men sluträkningen efter kriget utvisade, att barackerna, med sin rika lufttillgång och sina öfriga sanitära fördelar, påtagligt lemnade svårare sjuka och sårade mycket bättre utsigter till helsa och vederfående än de gamla byggnaderna, så att barackernas uppförande i det hela utgjorde stor besparing af menniskolif; en åsigt som erfarenheten allt framgent bekräftat. O. T. S. E. E-m.