Sida 578
Sjiism ...
förstörelse; hjertsjukdomar (påverkas af intet annat medel så väl som af sjukgymnastik); magsjukdomar, mest vid katarrala tillstånd samt obstruktion; nervsjukdomar; underlifslidanden (vid hvilkas behandling af svenske majoren T. Brandt en speciel metod är utbildad, som under de sista åren vunnit stort erkännande utom Sverige); konstitutionella sjukdomar, såsom blodbrist, bleksot m. m. Några sjukgymnaster af den lingska skolan hafva under de allra sista åren äfven försökt införa sjukgymnastik vid behandlingen af febersjukdomar. Huruvida någon framgång dervid kan komma att vinnas, är dock ännu ovisst. (Jfr Massage.) Bland svenska författare i sjukgymnastik må nämnas: T. Brandt, T. J. Hartelius, U. Helleday, F. Lindblom, R. Murray, H. Sätherberg, A. Wide, E. W. Wretlind och G. Zander. W.
Sjukhem, Stockholms. Se Sofiahemmet och Stockholms sjukhem.
Sjukhus. Se Lasarett.
Sjukhusmönstring. Se Mönstring.
Sjukhuståg. Se Sjukvård.
Sju-king (Kin., »urkundsbok»). Se Kinesiska språket, sp. 721.
Sjukkassa kallas en förening af personer för beredande af ömsesidig hjelp vid sjukdomsfall, mestadels bestående i läkarevård, läkemedel och penningeunderstöd under viss tid. Vanligen utdelar sjukkassan äfven begrafningshjelp. Ursprunget till sjukkasseväsendet söker man, hvad de flesta land vidkommer, i medeltidens gillen och de äfven till senare tider qvarlefvande skråna. I våra dagar hafva dylika hjelpkassor, i synnerhet bland arbetsklassen, vunnit en sjelfständigare ställning samt en utsträckning och betydelse större än någonsin. Tidigast och starkast hafva dessa kassor utvecklat sig i England, der de ock haft att påräkna ett verksamt understöd från arbetsgifvares och i öfrigt de mera bemedlades sida, och der de sedan nära ett århundrade tillbaka varit föremål för lagstiftning. Den nu för dem gällande lagen daterar sig från år 1875 och är byggd på den grundsatsen att sjukkassor, likasom äfven begrafningskassor, som vilja komma i åtnjutande af de förmåner lagen erbjuder, må låta inregistrera sig hos den härför inrättade statsmyndigheten, »the chief registrar». Äfven i Frankrike finnas sådana frivilliga sjukkassor i mycket stort antal samt åtnjuta ganska betydande understöd från det allmänna. Den för dem ännu gällande hufvudförfattningen är utfärdad år 1852. I Tyskland och Österrike har man, i sammanhang med den obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbetet, infört en obligatorisk sjukförsäkring, i det senare landet dock hufvudsakligen endast för arbetare i industri och farligare handtverk samt transportväsendet till lands, under det att i Tyskland skyldigheten att tillhöra en sjukkassa åligger alla i andras tjenst anställda arbetare och lägre aflönade arbetsförmän jämväl inom landtbruk och skogshushållning m. m. I Sverige, likasom i Danmark, äro sjukkassor helt och hållet frivilliga; icke häller finnes hos oss någon för dem gällande lagstiftning. Antalet sjuk- och begrafningskassor i Sverige hade, enligt arbetareförsäkringskomiténs uppgifter, vid 1884 års slut stigit till 1,049 med 138,726 medlemmar. Dessa kassors sammanlagda tillgångar utgjorde vid samma tidpunkt omkring 3 1/4 mill. kr., deras inkomster för året ungefär 1 1/4 mill. kr. och utgifterna under samma tid något mer än 1 mill. kr. Enligt ett af nyssnämnda komité afgifvet förslag till lag om sjukkassor skulle äfven hos oss åt dem beredas en mera rättsligt tryggad ställning samt understöd från det allmännas sida. J. Ö.
Sjukovskij (Zjukovskij), Vasilij Andrejevitj, rysk skald, född 1783 i Tula, studerade i Moskva och var 1808--10 jämte Katjenovskij redaktör för Karamzins tidning »Vjestnik Evropy», i hvilken han offentliggjorde dikter och noveller samt flere förträffliga öfversättningar från tyska, franska och engelska. I kriget mot Napoleon (1812) deltog han personligen och eldade den nationella hänförelsen med sina krigssånger, utgifna under titeln Sångaren i de ryske krigarnas läger (1812). År 1817 utnämndes S. till storfurstinnan Alexandras föreläsare i rysk literatur och 1824 till lärare för dåv. storfursten Alexander, på hvilken han utöfvade stort inflytande. Död 1852 i Baden-Baden. I sina dikter Ljudmila, Svjetlana, folksången Boze, Zarja chrani m. fl., gifver han ett ädelt uttryck åt en fri och kraftfull, men svårmodig ande. Genom mästerliga öfversättningar från Schiller, Göthe, Byron m. fl. förlänade han åt det ryska språket en dittills icke känd formfulländning samt blef banbrytare för romantiken i sitt fädernesland. S. öfversatte äfven Odyssén och en del af Aeneiden. Hans samlade verk utkommo i 10 bd, 1849--50; 7:de uppl. 1878.
Sjuksköterskor. Se Barmhertiga systrar, Frivillig sjukvård i fält och Sofiahemmet.
Sjukvård l. civil sjukvård (af Lat. civis, medborgare) kallas den sjukvård, hvilken särskildt omfattar samhällets icke till armén eller flottan hörande innevånare. Denna sjukvård handhafves dels af civila läkare i statens eller kommunernas tjenst, såsom provinsialläkare, extra provinsial- eller distriktsläkare, lasaretts- och hospitalsläkare, jernvägs- och fängelseläkare, stadsoch stadsdistriktsläkare, samt dels af en mängd enskilda läkare, hvilka samtliga på begäran vårda sjuka i deras hem, eller ock vanligen å särskilda, bestämda tider hemma hos sig emottaga besök af sjuka samt gifva dem råd och föreskrifter. Vidare kunna till den civila sjukvårdspersonalen, för vissa begränsade grenar af läkareyrket, räknas tandläkare, fältskärer och barnmorskor. För civil sjukvård kunna, inom vissa gränser, under fredstid påräknas de vid armén och flottan anställde läkarna samt de s. k. Fältläkarekårens pensionärer och stipendiater, liksom äfven flottans stipendiater. Den 11 April 1859 afgaf Sundhetskollegium förslag till reglering af den civila sjukvården i riket, och d. 29 Dec. 1860 erhöll samma kollegium uppdrag att afgifva förslag till en ny stadga för den civila
Källa: Project Runeberg ·
