Sofia, svenska drottningar. 1. Sofia, dotter af danske konungen Erik Plogpenning, förmäldes 1260 med Valdemar, konung af Sverige. Hon skildras såsom skön och qvick, men hersklysten, och bidrog genom sina speord till oenigheten mellan Valdemar och hans bröder. 1277, efter sin gemåls afsättning, begaf hon sig till Danmark, der hon dog 1286.
2. Sofia Magdalena, dotter af danske konungen Fredrik V och Lovisa af England, föddes i Köpenhamn d. 3 Juli 1746. Till befästande af ett vänskapligt förhållande mellan Sverige och Danmark blef hon redan vid fyra års ålder förlofvad med dåv. svenske arfprinsen Gustaf. Denne senares föräldrar voro dock ytterst obenägna för förbindelsen, och blott genom kronprins Gustafs eget samtycke kunde 1766 års ständer emot konungaparets vilja genomdrifva det 1751 aftalade äktenskapet. Förmälningen försiggick på Kristiansborgs slott i Köpenhamn d. 1 Okt. 1766, hvarefter bilägret firades i Stockholm d. 4 Nov. s. å. Efter sin makes trontillträde kröntes S. till drottning d. 29 Maj 1772. Äktenskapet blef föga lyckligt. Till sitt yttre var S. ganska behaglig, men blyg och stel, verkade hon snart frånstötande på den liflige Gustaf, som fann henne tråkig. Sjelf kunde hon, som erhållit en allvarlig och religiös uppfostran, aldrig finna sig i det svenska hofvets bullersamma lif. Den kallsinnighet, hvilken rådde mellan de båda makarna, ändrades visserligen för kortare tider, särskildt efter den mot sin svärdotter ytterst afvoga enkedrottningens död, men förhållandet blef aldrig af innerligare art. Blifven enka 1792, öfverlefde hon äfven sin sons afsättning. Hon dog på Ulriksdal d. 21 Aug. 1813.
3. Sofia Vilhelmina Mariana Henrietta, drottning af Sverige och Norge, dotter af hertig Vilhelm af Nassau (d. 1839) och hans andra gemål, prinsessan Paulina af Würtemberg (d. 1856), föddes i Biebrich i Nassau d. 9 Juli 1836. Ungdomsåren tillbringades i Wiesbaden. Den unga prinsessans uppfostran leddes under moderns personliga uppsigt med stor omsorg samt också med största framgång af fröken Hessel, hvarjämte i de särskilda läroämnena de skickligaste lärare anlitades. Företrädesvis grundlig var prinsessans historiska och, språkliga utbildning, hvarvid hon under förtroligt umgänge med ett par i Wiesbaden bosatta engelska familjer redan tidigt började omfatta såväl den engelska literaturen som det engelska folkets institutioner och skaplynne med en förkärlek, hvilken hon sedan bibehållit. Äfven med teckning och målning sysselsatte prinsessan sig i ungdomen. Uti musik, i synnerhet i pianospelning, utvecklades de medfödda goda anlagen under framstående mästares, bl. a. äfven Ehrlichs och Rubinsteins, ledning till en betydande färdighet och fulländning, ehuru utöfningen af denna talang alltmera lades åsido. -- Vintern 1853--54 under det minnesrika Krimkrigets första skede tillbringade den då sjuttonåriga prinsessan jämte sin moder vid hofvet i Petersburg hos sin moster, storfurstinnan Helena, berömd för sitt spirituella väsende och sin fina bildning. Efter sin moders sommaren 1856 inträffade död vistades prinsessan S. hos sin äldre halfsyster, furstinnan af Wied. (drottningens af Rumanien moder), som alltid för sin yngre syster förblifvit en moderlig vän. I dennas och hennes gemåls, furst Hermans af Wied, hem å slottet Montrepos nära Neuwied gjorde prinsessan S. dåv. hertigens af Östergötland bekantskap, och förlofning ingicks d. 26 Sept. nämnda år. Förmälningen firades d. 6 Juni 1857 i Biebrich, hvarefter de nygifta d. 19 Juni s. å. på linieskeppet Stockholm, åtföljdt af en eskader, anlände till Sveriges hufvudstad. Numera hertiginnan S. blef d. 18 Sept. 1872 drottning af Sverige och Norge samt kröntes såsom sådan d. 12 Maj 1873 i Stockholm och d. 18 Juli s. å. i Trondhjem. Hon är moder till 4 söner, Gustaf, nuvarande kronprinsen (f. 1858), Oskar (f. 1859), Karl (f.. 1861) och Eugen (f. 1865).
Drottning S:s personlighet omfattar en sällsynt förening af sådana egenskaper, som utgöra en qvinnas och en drottnings högsta och skönaste prydnad. Rika gåfvor, både hufvudets och hjertats, hafva kommit på hennes lott, och dessa gåfvor hafva utvecklats, renats och förädlats såväl af en grundlig och mångsidig bildning som af en rik lifserfarenhet, förvärfvad ej minst i det kroppsliga lidandets stränga skola. Begåfvad med ett öfverlägset, skarpt genomträngande förstånd, en fördomsfri och öppen blick för lifvets sakförhållanden, vet hon att vid deras bedömande snabbt och säkert skilja hufvudsak från bisak, skal från kärna, samt älskar att i botten uttömma hvarje fråga, åt hvilken hon skänker sin uppmärksamhet, och att dervid skärskåda densamma företrädesvis från praktisk synpunkt. Med en omutlig rättskänsla samt en starkt utpräglad sjelfständighet och fasthet i åsigter förenar hon ett omfattande och lefvande intresse för allt, som ligger inom området för den mångsidiga verksamhet, som tillhör hennes kall. I sitt hem framträder drottning S. som den upphöjda förebilden för en hängifven och trofast maka, som den ömmaste moder, som en samvetsgrann, lugn och kärleksfull ledarinna af det dagliga lifvets mångahanda omsorger i stort som smått. I främsta rummet har uppfyllandet af de moderliga pligterna legat hennes hjerta nära. Särskildt under sina söners yngre år följde hon deras uppfostran med oaflåtlig och insigtsfull omvårdnad samt öfvervakade personligen deras utveckling, hvarvid hon förstod att på samma gång genom sitt glädtiga lynne sprida fröjd i barnakretsen och genom sitt värdiga och ädla föredöme utöfva på de unges sinnen ett inflytande, hvars frukt visar sig icke minst i den hängifvenhet och det förtroende, hvarmed hennes nu till män uppvuxne söner söka återgälda hennes uppoffrande kärlek. I denna hemmets lycka har dock sedan många år tillbaka en smärtsam inskränkning inträdt till följd af drottningens svaga och vacklande helsa, som 1887, då hennes lif syntes allvarsamt hotadt, nödvändiggjorde en ytterst svår operation, hvilken hon med ödmjuk förtröstan och sannt kristligt mod underkastade sig. Hennes långvariga sjuklighet har dels tvungit henne att tillbringa längre tider i utlandet och under sin vistelse hemma alltmera draga sig tillbaka från det officiella lifvets festligheter, dels ock lagt ett nödtvunget band på hennes af naturen stora verksamhetsifver. Det kroppsliga lidandet har dock icke brutit hennes andes spänstighet eller slappat hennes pligtkänsla; det har endast i sin mån bidragit till utveckling i hennes själslif af den fromma och förtröstansfulla undergifvenhet, den oskrymtade gudsfruktan, som prägla hennes hela väsende.
Med stort intresse och praktisk blick har drottningen sjelf ställt sig i spetsen för eller verksamt deltagit i ett omfattande arbete inom välgörenheten. För de nödlidande i Stockholm har hon, hvilken redan som hertiginna, i egenskap af beskyddarinna, stod i spetsen för den efter henne uppkallade fruntimmersskyddsföreningen i Kungsholms församling, arbetat bl. a. genom att till en gemensam verksamhet sammanföra de olika skyddsföreningarna, i hvilkas centralkomité hon länge varit och fortfarande är ordförande. Hon och konungen, som på enahanda sätt visat omsorg om hofbetjeningens barn, donerade vid kröningen, liksom sedermera äfven vid silfverbrölloppet, betydliga summor under namn af konung Oskars och drottning Sofias »krönings-» och »silfverbröllops-»fonder, af hvilka ränteafkastningen årligen skulle, enligt skyddsföreningens närmare bestämmelse utgå till bildandet af lifräntor åt fattiga barn. Hon skänkte likaledes (1878) ett betydligt belopp såsom grundfond till bostadshus åt fattiga arbetare, der de mot billig hyra skulle erhålla lägenheter, hvarefter den behållna afkastningen skulle tillfalla det af henne redan 1861 grundlagda »hemmet för frigifna qvinnor», hvilket inrymmes i ett för detsamma å Södermalm inköpt och anordnadt hus. I egenskap af beskyddarinna och ordförande i hemmets styrelse vårdar drottningen sjelf dess angelägenheter, för hvilka hon alltid hyst stort intresse. Hon är vidare beskyddarinna för »sällskapet för inrättande af småbarnsskolor», samt, efter prinsessan Eugenies död, jämväl för »sällskapet för den lappska missionen». Äfven en del välgörenhetsinrättningar i landsorten och i Norge, exempelvis -- hvad beträffar Norge -- »Eugenia-stiftelsen» och »Kristiania barnhem», har hon främjat genom sitt beskydd, ej mindre än med penningebidrag. Derjämte har hon sjelf varit den ledande i tillfälliga komitéer och upprop till insamling för välgörande ändamål inom både Norge och Sverige; så ställde hon sig 1888 i spetsen för en komité för insamling af bidrag åt de genom de stora eldsvådorna i Norrland 1888 hemsökta, likasom ock tanken till den stora basar, som 1882 anordnades å Kristiania slott till förmån för den af fruktansvärda stormar hemsökta fiskarebefolkningen i Nordlanden, utgick från henne, som ock personligen ledde anordningarna. Vid utöfvandet af en mycket omfattande enskild välgörenhet har drottningen, derest ej särdeles ömmande omständigheter förelegat, sökt att mindre låta den taga formen af tillfälliga penningegåfvor än åsyfta stödjandet af de behöfvandes sjelfförsörjning medelst inköp af deras arbetsprodukter o. s. v.
Sitt varmaste deltagande, utanför hemmets krets, har drottningen dock egnat åt frågor, som röra sjukvården. Så har hon i egenskap af beskyddarinna tagit verksam del i förhandlingarna inom styrelsen för »kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn»; hon har äfven lifligt intresserat sig för framgången af »föreningens för röda korset» verksamhet samt för »Samaritanföreningen i Kristiania», hvilka båda föreningars beskyddarinna hon äfven är, likasom för bildandet å vestkusten af en vårdanstalt för skrofulösa barn, i likhet med den i broderlandet medelst drottningens understöd upprättade anstalten med enahanda syfte, kustsanatoriet vid Fredriksvsern. Hufvudföremålet för hennes omsorger på detta område har dock varit utvecklingen och höjandet af sjuksköterskebildningen. Redan länge hade hon -- under år af egna lidanden -- umgåtts med tanken att åt denna angelägenhet offra sina krafter och att sjelf taga initiativ till grundandet af en anstalt för utbildandet af i teoretiskt och praktiskt hänseende fullt dugliga sjuksköterskor, men med utförandet af denna tanke hade tillsvidare måst anstå till följd af hennes öfverhand tagande sjuklighet. Först under loppet af 1883 hade hennes planer härutinnan så mognat och fortskridit, att på hennes bekostnad en sådan anstalt, »Hemmet för sjuksköterskor», d. 1 Jan. 1884 kunde, till en början i ringa omfattning och i förhyrd lokal, för sitt ändamål upplåtas. På samma gång denna anstalt bildade en ny och vigtig länk i vårt lands institutioner till sjukvårdens främjande, öppnade den ett nytt, välsignelserikt verksamhetsfält för unga qvinnor ur de bildade samhällsklasserna, ett mål, som drottningen äfven varmt behjertade. Sedan behofvet af hemmets utvidgning snart gjort sig gällande, började under drottningens kraftiga ledning förarbetena för anskaffandet af medel och uppgörandet af förslag till tidsenliga nybyggnader för detsamma. Grundstenen lades d. 14 Dec. 1887 af konungen och drottningen, och d. 1 Okt. 1889 kunde det gamla hemmet inflytta i sina nya, prydliga och ändamålsenliga lokaler vid Valhallavägen (se vidare Sofiahemmet). -- Inredningen och de inre anordningarna, hvilka ledts af drottningen personligen, bära vittne ej allenast om hennes lefvande nitälskan om en god sjukvård, utan äfven om hennes praktiska sinne och öppna blick för allt -- äfven det minsta --, som kunde bidraga till de sjukes trefnad och lindrandet af deras lidande. Drottningen är ordförande i hemmets styrelse och tager fortfarande den verksammaste del uti såväl dess förhandlingar som för öfrigt i allt, hvad som rör hemmets inre angelägenheter och skötsel. I »Sofiahemmet», denna sin älsklingsskapelse, väl egnad som den är att in i en aflägsen framtid i vida kretsar sprida välsignelse, har drottning Sofia sjelf rest sig den vackraste minnesvård. G. W.