Tavastland (F. Häme, Hämeenmaa), inlandslandskap i Finland, stöter i n. och n. v. till Österbotten, i v. till Satakunta, i s. v. till Egentliga Finland, i s. till Nyland och i ö. till Savolaks. Vestligaste hörnet ligger under 23° 7' och östligaste under 25° 9' ö. lgd från Greenw.; nordligaste under 63° 36' och sydligaste under 60° 28' n. br. Areal omkr. 37,700 qvkm. 338,000 innev. (1887). Mer än något annat af de finska landskapen utmärkes T. genom sin bergnatur. Särskildt norra och mellersta delarna hafva ett i ögonen fallande kuperadt och omvexlande utseende. Dalsänkningarna mellan höjdsträckningarna äro djupa och trånga, liksom äfven sjöarna, hvilkas botten ställvis till och med ligger under hafvets nivå; sjöarnas stränder äro ofta brant stupande och klippiga. Höjdsträckningarna utgöras af höga sandåsar, omvexlande med enstaka berg. För öfrigt upptages landskapets yta af sjöar, kärr och mossar samt, i norra delen, stora moar. Jordmånen är för det mesta sandmylla, i södra delen samt i en del af mellersta derjämte ytterst stenbunden. God lerjord förekommer ställvis i mellersta och en del af sydvestra delen. Höjdsträckningarnas hufvudriktning går i n. och s., till följd hvaraf äfven sjöarna allmänt hafva en långsmal, oftast mycket långsmal form, sträckande sig i n. och s. -- I n., på gränsen mot Österbotten, stryker fram finska landtryggen (Suomenselkä), i v. Tavastmon (Hämeenselkä), som först i landskapets halfva längdsträckning utgör gräns mot Satakunta samt sedermera fortsättningsvis i sydlig riktning genomstryker landskapets södra del, och i s. Salpausselkä, som delvis bildar gräns mot Nyland. Emellan dessa höjdsträckningar samt den icke långt på andra sidan om landskapets östra gräns, nästan jämnsides med denna inom Savolaks gående Savonselkä bildar landskapet en långsmal dalsänkning, hvars sluttning från n. mot s. dock ej är större än omkr. 30 m. på hela längdriktningen (320 km.). Att döma redan af denna ringa lutning är sjörikedomen stor. Centralsjön för de nordliga vattnen är den 7 km. långa och 1,5 km. breda sjön Keitele. Genom tvänne stora aflopp utgjuta sig i denna sjö vattensamlingarna i landskapets nordligaste del. Det ena, nordligare, tillflödet upprinner i Pihtipudas socken och samlar sig straxt s. om landtryggen i Muurrejärvi, Almejärvi och Kolima betydliga sjöar, alla liggande på ungefär samma nivå, 106 m. öfver hafvet. Det andra tillflödet, vestligare och sydligare, uppstår äfvenledes på landtryggen och bildar bl. a. den stora sjön Kivijärvi. Kort efter sitt utflöde ur Keitele förstärkes den samlade vattenmassan från v. genom ett nytt stort tillflöde, som likaledes uppstår på sluttningen af landtryggen och samlar sig i en mängd sjöar i Karstula- och Saarijärvitrakterna. Under sitt fortsatta lopp mot s., i landskapets hufvudriktning, upptager strömfåran slutligen, i Saravesi sjö iLaukassocken, sitt fjerde stora tillopp, från ö., från sluttningen af Savonselkä. Detta tillflöde bildar sig först i Koivujärvi sjö (114 m. ö. h.), i hörnet af Savonselkä och Suomenselkä, och genomrinner derefter, på gränsen mot Savolaks, Pielavesi och Nilakkavesi (100 m. ö. h.) m. fl. sjöar samt, sedan strömfåran derefter tagit en vestlig riktning in mot Tavastland, Konnevesi 221 qvkm. vida sjö. -- Från Saravesi flyter den förenade vattenmassan i en bred, delvis strid och forsrik ström ned till Päijänne (78 m. ö. h.), som är landskapets största sjö och centralsjö för hela tavastländska vattensystemet. Trakterna v. om Hämeenselkä afbörda sitt vattenöfverflöd till Pyhäjärvi centralsjö i Kumo elfs vattensystem.
På värderikare mineral är landskapet fattigt. Sjö- och myrmalm finnes flerestädes. Arsenik-kis, blandad med kopparoch svafvelkis, finnes i Halsvuori i Laukas socken. Bergen utgöras af gneis samt ofta af s. k. rapakivi. Skogsrikedomen är stor, särskildt i nordliga delen. Skogarna betäcka åsarnas kammar och sluttningar samt bestå till öfvervägande del af tall och gran. I södra delen växa vildt äfven lönn, ask och hassel. Björn och varg äro icke sällsynta. Lodjuret finnes ganska allmänt. Tillgången på fisk är ymnig. Bland fiskslag må nämnas muikka (siklöja), lax, forell, id, braxen, gös, gädda och abborre. Såsom ett utmärkande drag för odlingen i T. må nämnas, att de odlade fälten befinna sig i dalgångarna, hvaremot de t. ex. i Savolaks upptaga åsarnas krön och sluttningar. Allmännaste sädesslagen äro råg, korn, hafre och ärter. Äfven något hvete och bokhvete odlas. I sydvestra delen (i Längelmäki- och Lampis-trakterna) skördas mycket lin och hampa. Befolkningen, som tillhör tavastländska stammen, har särskildt i landskapets nordliga del, hvars odling är ung i förhållande till den sydliga delens, och som blott ytterst ringa ännu berörts af den moderna kulturen, i hög grad behållit ursprungligheten i sitt lynne och sina seder. Såsom bostad användes ännu ganska allmänt »rökpörtet». Husdjuren, äfven svin och fjäderfä, dela ofta bostad med husbonden och hans folk. Långsam och långtänkt samt konservativ och misstrogen gentemot allt nytt, har den tavastländske bonden icke häller kunnat undgå att öfverflyglas af sina grannar i sättet att bättre inrätta sitt åkerbruk, i slöjder m. m. Språket är det finska skriftspråket. I uttalet använder tavastländingen bredt vokalljud; särskildt framstår det breda ä-ljudet. Landskapets vapen är en springande lo, i rödt fält, med 3 sexuddiga silfverstjernor öfver sig och 4 silfverrosor under sig; skölden krönes med hertiglig krona. T. är fördeladt på 6 län. Hufvudmassan tillhör Tavastehus län (landskapets sydvestra del) och Vasa län (den nordliga delen). Stycken af landskapet äro för öfrigt lagda till Nylands, Viborgs, S:t Michels och Kuopio län. A. G. F.