Teater (Grek. theatron, af stammen i verbet theaomai, »jag åskådar», Lat. theatrum), skådeplats, skådespelshus (i figurl. mening plats för större tilldragelser, t. ex. »krigsteater»). 1. Den grekiska och den romerska teatern. Den grekiska teatern och det grekiska dramat utvecklade sig ur Dionysosl. Bacchus-kulten och, åtminstone hvad sorgspelet (tragedien) angår, närmast ur de till denna kult hörande »kykliska», d. v. s. under sång och dans kring gudens altare »kretsande», festkörerna. Till dessa körer sällade sig nämligen snart nog ett episkt och ett dramatiskt element, i det att mellan körsångerna och för att åstadkomma sammanhang mellan dem en af körpersonalen uppträdde och, till en början i berättande form, sedermera äfven med aktion och i samtal (dialog) med kören, utvecklade ämnen, hörande till den dionysiska sagokretsen. För att göra sig bättre bemärkt brukade denne skådespelare uppstiga på det nära altaret stående och för offerköttets sönderstyckande afsedda bordet. Sannolikt har man väl äfven vid ena sidan af denna primitiva skådebana anbragt ett tält eller en hydda (skene; deraf det moderna ordet scen), i hvilken skådespelaren kunde draga sig tillbaka för att ombyta kostym, och hvilken tillika fått tjena såsom ett slags fondvägg. Då dramat efter hand vann betydelse såsom en egen konstart, började man uppföra skådebanor, bättre lämpade för dess behof och särskildt med afseende på att bereda plats för ett större antal åskådare. Den ofta återgifna uppgiften att skalden Thespis, hvilken betraktas såsom skaparen af det grekiska dramat, kringfört sin skådespelaretrupp på vagnar, som tillika fått tjena såsom skådebana, torde bero af en missuppfattning och förblandning med de vid Dionysosfesterna på Attikas landsbygd brukliga processionerna. År 500 f. Kr. inträffade i Athen, att under en teaterföreställning, vid hvilken skalderna Pratinas, Aischylos och Choirilos täflade om segerpriset, det af trä upptimrade underlaget för åskådarebänkarna instörtade. Detta föranledde byggandet af en teater af sten på sydöstra sluttningen af Akropolis inom ett åt Dionysos af ålder helgadt område. Denna teater, hvilken sjelf gällde såsom en Dionysos' helgedom och kallades Dionysos-teatern, fullbordades (efter att dock länge hafva varit i bruk) först omkr. 330 f. Kr. och undergick ännu under den romerska kejsaretiden åtskilliga förändringar med afseende på inredning och dekorativ utstyrsel. Till följd af den allmänna förstörelse, som under medeltiden hemsökte Athen, låg den sedermera begrafven under massor af grus och jord, så att man länge var oviss om den väldiga byggnadens läge, tills den 1862 uppgräfdes af den tyske arkitekten Strack. På denna teater uppfördes Aischylos', Sofokles', Euripides' och Aristofanes' mästerverk, och den eger härigenom för den grekiska dramatikens utveckling en betydelse, med hvilken ingen annan grekisk teater kan på något sätt
Fig. 1.
täfla. Äfven med afseende på form och inrättning har den tjenat såsom urbild för dem alla. Mer eller mindre väl bibehållna teaterruiner finnas till stort antal spridda i alla de land, som fordom egt grekisk bildning. De mest betydande träffas inom det egentliga Grekland i Sikyon, Epidavros, Argos, Mantineia, Megalopolis, Sparta och Melos, inom Mindre Asien i Myra, Patara, Telmissos, Iassos, Pergamon, Perge och Aspendos (den bäst bibehållna af alla forngrekiska teatrar), på Sicilien i Syrakusa, Segesta och Tavromenion. -- De romerska teatrarna, af hvilka likaledes många ruiner finnas i behåll, voro af samma grundtyp som de grekiska, men med vissa principiella afvikelser, för hvilka den romerske arkitekten Vitruvius närmare redogör i sitt arbete om byggnadskonsten. På teaterruinerna kunna dessa olikheter ingalunda alltid uppvisas, emedan många ursprungligen grekiska teatrar sedermera blifvit ombyggda efter romerskt mönster. Gemensamt för den grekiska och den romerska teatern är, att de ej hade tak (på de romerska teatrarna brukade man dock att spänna stora dukar till skydd mot solen; ett sådant skyddstak hette på latin velarium) och att teaterföreställningarna således nödvändigt måste gifvas vid dagsljus. Åskådarerummet (theatron i detta ords inskränktare bemärkelse, Lat. cavea), T (se fig. 1), bildade på den romerska teatern en halfcirkel, på den grekiska något mer än en halfcirkel. För att minska anläggningskostnaden brukade grekerna uppföra åskådarerummet på en bergssluttning och delvis utgräfva eller uthugga det i klippan. Den romerska teaterns åskådarerum deremot var vanligen fristående och uppbars på sin yttersida af arkader, ofta i flere våningar öfver hvarandra. Askådarerummets inre upptogs af bakom hvarandra uppstigande koncentriska bänkrader, hvarigenom det hela fick en viss likhet med en krater. Bänkraderna genomskuros af ett större eller mindre antal i cirkelns radier löpande trappor, hvarigenom rummet indelades i kilformiga afdelningar (Grek. kerkides, Lat. cunei, »kilar»), k. På större teatrar voro dessutom bänkraderna åtskilda af en eller två breda, koncentriska gångar (Grek. diazomata, Lat. praecinctiones, »gördelgångar»), d, medelst hvilka man kunde beqvämt passera från den ena kilen till den andra. Den egentliga skådebanan, eller hvad vi kalla scenen (Grek. logeion, »talplats», okribas, »upphöjning», »estrad», eller proskenion, »plats framför skene»; Lat. pulpitum, »brädställning», »tiljor»), pr, var en upphöjd, med brädgolf belagd plats af aflångt rektangulär form. Dess djup var, i jämförelse med förhållandet på våra teatrar, ganska ringa, men bredden tämligen betydlig. Dock var den romerska teaterns scen djupare än den greksiska. Scenen begränsades baktill af fondväggen (Grek. skene, Lat. frons scenae), hvars mot åskådarna vända sida var arkitektoniskt dekorerad med kolonner, gesimser och utsprång, ofta i två eller tre våningar, på sidorna af de vinkelrätt mot fondväggen framspringande sidoflyglarna (Grek. paraskenia), pa. Såväl i dessa flyglar som bakom fondväggen funnos slutna och med tak försedda rum (r), hvilka kunde användas till klädloger, förvaringsrum för teatermateriel o. s. v. Fondväggen hade tre till scenen ledande dörrar, af hvilka den mellersta betecknades såsom den »kungliga dörren» (Grek. thyra basilike), emedan styckets hufvudperson, vanligen en konung eller hjelte, enligt gängse tradition gjorde sitt inträde genom denna dörr. Äfven hvardera sidoflygeln hade en till scenen ledande dörr. Ofvanför den egentliga scenen
Fig. 2. Teatern i Segesta (enl. Stracks rekonstruktion).
fanns en från fondväggen utspringande mindre scen, ett slags balkong, hvilken begagnades, då gudar skulle föreställas uppenbara sig i höjden, och kallades derför theologeion (»gudarnas talplats»). Teaterdekorationerna utgjordes dels af fonddekoration (Grek. skenografia), dels af sidodekorationer. Dessa senare voro tresidiga, prismatiska, kring axeltappar vridbara pelare (periaktoi), p. Åtskilliga ställen hos de gamle författarna ådagalägga, att dekorationsmålningen ingalunda stod på någon låg ståndpunkt, och särskildt att man ganska väl förstod att tillgodogöra sig lagarna för perspektivet. Naturligt är, att man i saknad af de hjelpmedel, som den artificiella belysningen erbjuder, icke kunde åstadkomma en lika illusorisk effekt som på våra teatrar. Skådebanan föreställde alltid en plats i det fria, i tragedien ofta den öppna platsen framför ett tempel eller ett konungapalats. På sin höjd kunde man genom de öppna dörrarna få en inblick i byggnadens inre. Hvad som skedde inomhus nöjde man sig i de flesta fall med att blott omtala, hvarför äfven budbärarna spela en framstående rol i det antika dramat. Skulle emellertid någon sådan tilldragelse åskådliggöras på scenen, tillgrep man den konventionella utvägen att framrulla en liten biscen (ekkyklema), hvilken fick föreställa det inre af huset. Af öfrigt teatermaskineri (Grek. mechane, mechanema) omtalas bl. a. åtskilliga slag af flyg- eller hissredskap, medelst hvilka i synnerhet gudar och halfgudar framställdes såsom sväfvande i skyn (jfr art. Deus ex machina), charonsstegen, medelst hvilken andar uppstego från underjorden, samt apparater för åstadkommande af åska och blixt. Ridå saknades alldeles på den grekiska teatern. Deremot hade den romerska ett förhänge (aulaeum, aulaea), hvilket dock i motsats till förhållandet på våra teatrar fick fritt falla ned i en för ändamålet anbragt fördjupning, då scenen skulle öppnas, men drogs upp, då den skulle stängas. Mellan scenen och åskådarerummet låg, delvis omsluten af dettas bänkrader, den öppna plats, hvilken kallades orchestra, d. v. s. »dansplats» (stundom konistra, »sandbeströdd plats»), O, emedan den i det grekiska dramat oeftergifliga kören (koren, Grek. choros) der utförde sina körsånger och kördansar. På den romerska teatern var orchestran upplåten till sittplatser åt senatorerna. Till orchestran förde på båda sidor två breda ingångar mellan scenens och åskådarerummets flyglar. På den grekiska teatern voro dessa ingångar (parodoi), P, helt och hållet öppna, men på den romerska öfverbyggda, så att de öfre bänkraderna gingo ända fram till fondbyggnadens sidoflyglar. I inskränktare mening förstod man med orchestran en invid scenens framsida uppförd, fyrkantig, brädbelagd plåtform, hvilken afsåg dels att erbjuda ett lämpligare golf för körens dansrörelser, dels att bringa kören i närmare beröring med scenen, hvars golf låg 3--3,5 m. högt öfver den stora orchestrans botten. Denna upphöjda orchestra benämnes stundom thymele (offeraltare), t, sannolikt emedan den på sätt och vis ersatte det Dionysosaltare, kring hvilket i äldre tid kören utförde sin ringdans. Orchestran var genom några trappsteg förbunden med scenen, så att kören vid behof kunde begifva sig upp på denna för att deltaga i den der framställda handlingen. Kören, hvars antal vexlade mellan 12 och 24 personer, hade i det grekiska dramat en framstående betydelse, likasom äfven dess sånger bilda en vigtig hufvuddel af dramats text. Bekostandet af körens uppsättande, inöfvande och värdiga utrustning var i Athen en de förmögnare medborgarena i tur åliggande skattetitel (se Chorag, Choregi, Leiturgi). Skådespelarna deremot aflönades af staten. De voro för hvarje stycke i regeln icke flere än tre (i äldre tid endast två), nämligen »protagonisten», som utförde hufvudrollen, samt »devteragonisten» och »tritagonisten» (se d. o.), och hvarje skådespelare måste derför ofta utföra flere roller. Om styckets anläggning påkallade en fjerde skådespelares uppträdande, betjenade man sig för sådant ändamål ofta af någon bland körpersonalen. Skådespelarna uppträdde alltid maskerade. Minspelet gick derigenom förloradt, men det skulle i alla fall knappast kunnat iakttagas vid det stora afstånd, hvarpå åskådarna befunno sig i forntidens jätteteatrar (den nämnda Dionysos-teatern t. ex. anses hafva kunnat rymma inemot 30,000 åskådare, och teatern i Megalopolis, den största i Grekland, egde minst 40,000 sittplatser). I stället var man angelägen om att låta teatermaskerna i stora och kraftiga drag återgifva den för hvarje rol utmärkande hufvudstämningen (pathos). Emedan de i tragedien uppträdande personerna (hjeltar, gudar och halfgudar) borde synas öfverskrida det vanliga menskliga måttet, gingo de på mycket högbottnade skodon eller nästan ett slags styltor (Grek. kothornoi, koturner), hvarjämte en hög peruk, uppstoppning på axlar, bröst och armar samt en praktfull, fotsid drägt bidrogo att gifva gestalten ett resligt och imponerande utseende. Äfven de qvinliga rollerna utfördes alltid af manliga skådespelare. Uppförandet af skådespel var, åtminstone i Athen, uteslutande bundet vid de dionysiska festerna. Teaterföreställningar gåfvos då flere dagar å rad och började tidigt om morgonen för att fortgå ända till aftonen, i det att på samma dag flere stycken aflöste hvarandra. Skådespelsförfattarna uppträdde dervid i täflan med hvarandra; ty äfven den dramatiska konsten antog hos grekerna formen af ett täflingsspel (agon), i hvilket pris utdelades af dertill utsedda konstdomare. -- Förutom sin egentliga bestämmelse fick teatern äfven ofta tjena såsom lokal för folkförsamlingar, hvartill den särdeles väl lämpade sig genom sin rymlighet och sina goda akustiska egenskaper. Möjligheten för skådespelaren och talaren att göra sin stämma hörd i alla delar af teatern underlättades enligt Vitruvius genom i åskådarerummet på lämpliga ställen anbragta »ljudbäcken» (Grek. echeia, Lat. echea) af metall, om hvilkas beskaffenhet vi dock sakna närmare kunskap. -- Särskilda slag af forntida teatrar voro det för musikaliska prestationer afsedda odeion (se d. o.) och den för fäktarespel och djurstrider inrättade amfiteatern (se d. o.). Se Strack: »Das altgriechische theatergebäude» (1843), K. V. Linder: »Om grekernes theater och skådespel» (1865), och Arnold: »Das altrömische theatergebäude» (1873).
2. Om medeltidens teater se Mysteriebanan, Mysterier (sp. 629--634) och Passionsspel.
3. Den moderna teaterbyggnaden leder, liksom öfver hufvud det moderna teaterväsendet, sitt ursprung från Italien. Båda äro barn af renaissancen. Redan på 1400-talet började man att vid de italienska furstehofven och hos de förnäme uppföra antika skådespel, framförallt komedier, och efter förebilden af dessa skrefvos jämväl nya dramer. Isynnerhet utmärkte sig huset Este i Ferrara för sin omvårdnad om den dramatiska konsten. För uppförandet af den tidens i allmänhet enkelt byggda stycken lämpade sig ej de medeltida mysteriespelens vidlyftiga yttre anordningar och behöfdes ej häller. Stående teatrar funnos ännu ej, utan man anordnade en skådebana för tillfället i palatsens stora salar, på deras gårdar eller t. o. m. på offentliga platser. De kringliggande husens fönster och balkonger fingo dervid göra tjenst som åskådareplatser; andra sådana, och de förnämsta, anordnades medelst provisoriska läktare eller insatta bänkar midt för skådebanan. Länge bibehölls dock det från mysteriebanan ärfda bruket af en högre och en lägre scen. På den förra, som hade karakteren af ett tvärs öfver den egentliga skådebanan löpande galleri, uppfördes sådana handlingar, som föreställdes tilldraga sig i höjden, balkongscener, drömda uppenbarelser och dylikt. En hågkomst från äldre tider var äfven bruket att låta scenen på tre sidor omgifvas af åskådareplatser. Så hade t. ex. den shakspereska skådebanan nästan formen af ett ofantligt bord, kring hvars tre främre sidor publiken tog plats, medan den fjerde upptogs, af en fonddekoration eller ett förhänge, från hvilket de spelande framträdde. -- Den lärda italienska teatern konstruerades deremot efter antikt mönster, och redan den berömde arkitekturförfattaren Seb. Serlio lemnar i sitt 1537--40 utgifna verk noggranna, af illustrationer åtföljda upplysningar om anordnandet af en modern teater af strängare hållning. Åskådarnas bänkar äro amfiteatraliskt och koncentriskt anordnade i en halfcirkel kring en liten öppen arena, eller orchestra. De förnämste åskådarna hafva, liksom på den antika teatern, sina platser längst ned. Scenen är upphöjd, men trappor leda från densamma ned till orkestran. Kulisser förekomma egentligen ej, ej häller olika fonddekorationer för olika stycken; men Serlio anser dock, att hvar och en af dramatikens hufvudarter kräfver en med dess allmänna karakter öfverensstämmande omgifning och bakgrund. För sorgspelet låter han denna utgöras af tempel och palats, för lustspelet af värdshus, handelsbodar och privathus, för satyrspelet af en skog med landtliga hyddor mellan höga träd.
De första stående teatrarna datera sig från tiden omkr. 1500-talets midt. Om en sådan, som uppfördes af trä i Venezia af Andrea Palladio (1518--80), heter det, att den var byggd efter mönstret af Colosseum. Den äldsta till våra dagar bibehållna renaissance-teatern är den af samme arkitekt uppförda och af Vincenzo Scamozzi (d. 1616) fulländade Teatro olimpico i Vicenza, en tydlig efterbildning af den antika teatern och, hvad det inre beträffar, länge förebild för senare teaterbyggnader. Salongen har formen af en något utbredd halfcirkel eller en längs efter genomskuren oval, med koncentriska bänkrader och omsluten af en likaledes halfrund vägg med dekoration inåt af en prydlig blindarkad. Taket efterbildar ett antikt tälttak. Framför bänkraderna utbreder sig en halfrund arena och på tvären framför denna en rektangulär orkestra, hvilken tillika gör tjenst som scen. Ingen skarpt markerad gräns skiljer åskådare och skådespelare. Scenen omslutes af en ståtlig byggnad, närmast jämförlig med en rikt dekorerad triumfport med tre bågöppningar och mot åskådareplatsen framspringande flyglar. Genom bågöppningarna blickar man in i långa gatuperspektiv, som emellertid ej voro åstadkomna genom kulisser, ej häller blott målade, utan bildade af målade träbyggnader, som mot bakgrunden blifva allt mindre och sluta i en ren dockarkitektur mot en målad bakgrund. På dessa »gator» kunde skådespelarna emellertid af perspektiviskt skäl ej röra sig, utan de kommo och gingo genom dörrar i de ofvan nämnda flyglarna. -- Efter denna förebild danades den moderna italienska teatern; men sin rikare och mera ändamålsenliga utveckling erhöll den först senare på 1600-talet, under den strängare senrenaissancens eller den yppigare barockstilens herravälde. Det är också från dessa stilriktningar, som den hemtat sina arkitektoniska och ornamentala former. För uppfattningen af dess väsende är det af vigt att erinra sig, att just arkitekturen och måleriet voro tidens förnämsta konstarter, och att man i fråga om dessa kunde hos tidens bildade allmänhet, framförallt uti Italien, påräkna vida större intresse och sakkännedom än i fråga om poesi och musik, medan förhållandet i senare tid varit nästan det motsatta. En ståtlig inredning af sjelfva teatern, praktfulla dekorationer, lyckade perspektiviska anordningar, rika grupperingar af de uppträdande, sinnrika »upptåg», processioner och dansar förnöjde de förnäme och lärde åskådarna minst lika mycket som det egentliga sceniska eller musikaliska elementet.
Hvad man under utvecklingens fortgång eftersträfvat är å ena sidan ökadt utrymme och beqvämlighet för åskådarna. Åskådarerummet vidgas derigenom att halfcirkelns ben utdragas rakt fram eller böjas inåt i hästskoform. Den omslutande väggen behandlas ej längre som en blind dekoration, utan upplöses i genombrutna bågställningar i flere våningar öfver hvarandra, och i dessa s. k. loggier (loger) anordnas platser för åskådare. Så redan i Teatro Farnese i Parma (1628), med motiv hemtadt från Palladios s. k. basilika i Vicenza. Stundom framspringa från logeraderna särskilda balkonger. I yngre teatrar hafva bågställningarna, såsom skymmande, vanligen försvunnit, och raderna hvila nu på konsoler; så t. ex. i Gustaf III:s teater (operan) i Stockholm. Salongens golf göres sluttande. Den ursprungligen öppna, halfrunda arenan upptages af åskådareplatser, och i sammanhang härmed göras bänkraderna efter hand raka i st. f., såsom förut, halfcirkelformiga. Dock bibehålles ännu länge den amfiteatraliska anordningen af åtminstone de öfre bänkraderna. Den förnämsta platsen blir nu icke längst ned, utan högst upp på amfiteatern eller i första radens midt, der tillfälle och utrymme erbjuda sig att anordna en ståtlig, för en talrik uppvaktning tillräcklig hofloge. Denna blir också ur konstnärligt dekorativ synpunkt salongens förnämsta praktstycke. Emellertid bibehölls på vissa teatrar, t. ex. i Paris, länge den seden att förnäma åskådares fåtöljer insattes på sjelfva scenen.
Men samtidigt och å andra sidan går sträfvandet ut på att vinna större utrymme för det sceniska, större omvexling och större illusion i sceneriet. Scenen blir djupare; den höjes en eller två meter öfver salongens golf (något, som redan Serlio hade iakttagit) och göres sluttande. En påminnelse om den äldre nära förbindelsen mellan scen och åskådarerum är att trappor fortfarande länge från den förra leda direkt ned till det senare. Den från antiken och Palladios tid härstammande ståtliga proscenium-byggnaden med sina tre portaler förvandlas till en enda stor bågöppning mellan två kraftiga sidostöd, och spelet försiggår ej längre framför, utan innanför denna. Sidostöden erhöllo dock, såsom en påminnelse om sitt ursprung, ännu länge en sjelfständig arkitektonisk dekoration på den åt salongen vända sidan och sammanslötos ej, såsom på yngre teatrar, direkt med logeraderna. Senare förlades deras fasader till de mot hvarandra, vända sidorna, och i dem inreddes åskådareplatser, de s. k. avantscen-logerna, med sina ovala öppningar (»oxögon»). Den stora bågöppningen tillslutes med ett mer eller mindre rikt förhänge (ridå). Bakgrunden utgöres numera af en målad fonddekoration, som vexlar efter olika stycken. Scenens tak bildas af de hängande soffiterna (af Lat. suffigere, fästa undertill). Kulisser, som uppställas och skjutas i rännor i scenens golf, förekomma mera allmänt från 1600-talets senare del (jfr Dekoration). Under den närmast föregående tiden hade man, när så ansågs nödigt, efter mönster af antikens s. k. periakter, betjenat sig af vridbara ställningar med tre olika målade sidor, hvarigenom scenförändringar kunde åstadkommas. Teatermaskineriet är redan på 1600-talet ganska fulländadt. Någon bestämd typ på hållningen af teaterns yttre utbildas deremot ej.
Hela denna, under närmare två århundraden fortgående utveckling försiggår väsentligen på italiensk botten eller under ledning af italienska arkitekter och dekoratörer. Efter Palladio och Scamozzi inlade i synnerhet Buontalenti (1536--1608) stora förtjenster om det moderna teaterväsendet. Den af honom byggda teatern i Florens beundrades och studerades af hela Europa. Omkr. 1600-talets midt utmärkte sig Giacomo Torelli (1608--78) såsom en framstående konstnär i fråga om sceniska anordningar. Han var verksam jämväl i Frankrike, dit han kallades af Ludvig XIV, och der han stannade till 1662. Den berömde arkitekten och målaren, jesuitpatern Andrea Pozzo (1642--1709) utöfvade både genom sin direkta verksamhet och såsom författare ett mäktigt inflytande. Ungefär samtidigt med desse verkade i Frankrike Louis Levau (1612--70), under hvars inflytande operahuset i Tuilerierna och Théâtre de la comédie française (1687) uppstodo. En synnerligen anmärkningsvärd ställning i teaterväsendets historia intogo mot 1600-talets slut och under det följande årh. medlemmarna af slägten Galli da Bibiena, bördig från Italien, men utöfvande sin verksamhet ej blott der, utan äfven i andra land, framförallt vid de många praktälskande och nöjeslystna tyska hofven (Wien, Dresden, Baireuth, Hannover m. fl. st.). Såsom anordnare af hoffester och teaterföreställningar, såsom dekorationsmålare och teaterarkitekter torde de i storartad kompositionsförmåga och yppig fantasirikedom ej vara öfverträffade.
Den moderna teaterns åskådarerum (»salongen») är af naturliga skäl mycket mindre än den antika teaterbyggnadens. Verldens rymligaste nuvarande teater torde vara Chicago Auditorium-building (1890). Den lemnar under teaterföreställningarna plats för 5,000 åskådare, men är anordnad så, att den, då den nyttjas för andra ändamål (t. ex. sammankomster), kan rymma omkr. 10,000 personer. Bland Europas större teatrar af äldre datum må nämnas San Carlo i Neapel (1737, ombyggd 1816; urspr. för omkr. 4,000 personer), Teatro della Scala i Milano
Fig. 3.
(1770-talet; också urspr. för omkr. 4,000 pers.; fig. 3), Teatro Costanzi i Rom (för 3,500 pers.) och Covent garden theatre i London (3,500). Bland teatrar af senare anläggningsår förtjena nämnas: operan i Wien (1869, af van der Nüll och Siccardsburg; för 2,880 pers., deraf 1,720 sittande), operan i Paris (1875, af J. L. Ch. Garnier; 2,150 pers.; om denna teater se vidare Garnier), k. teatern i Köpenhamn (1875, af J. V. Dahlerup och O. Petersen; 1,700 pers.), operan i Dresden (1878, af G.Semper; 2,000 pers.), operan i Frankfurt a. M. (1880, af R. Lucae; 2,000 pers.), operan i Budapest (1884, af N. Ybl; 1,267 pers.), Stadtteatern i Halle (1886, af H. Seeling; 1,230 pers.) och Hofburgteatern i Wien (1888, af G. Semper och K. v. Hasenauer; 1,690 pers.). Till jämförelse nämna vi, att den nuv. k. operan i Stockholm (1782, af K. F. Adelcrantz) rymmer 982 åskådare (den nya teater, som man 1892 skall börja bygga på dennas plats, efter ritning af A. Anderberg, kommer att rymma omkr. 1,250 pers.), k. dramatiska teatern derst. 640 och Svenska teatern 1,150 (se vidare Stockholms teatrar). -- Den wagnerska festspelsteatern i Baireuth (1876, byggd under Wagners egen ledning; för 1,650 åskådare) är i sin inre konstruktion olik alla äldre teatrar derigenom att den har orkestern så djupt nedsänkt, att de exekverande musici ej äro synliga för publiken, en anordning, som sedan blifvit följd vid en och annan nyare teater och äfven skall tillämpas vid den nyssnämnda blifvande teatern i Stockholm. Dessutom saknar den Wagnerska teatern logerader. -- Se A. Gosset: »Traité de la construction des théâtres» (1885--86). 1. A. M. A. 3. Upk.
