Sida 735
Te ...
stora verldshandelsstäderna (t. ex. London och Hamburg) särskilda temäklare eller teprofvare, som undersöka de importerade tekistornas innehåll och bedöma dettas värde. -- Såsom surrogat l. ersättningsmedel för kinesiskt te hafva många inhemska växter i Europa blifvit föreslagna. I synnerhet hafva flere Veronica-arter, förnämligast V. officinalis L. och V. Chamaedrys L., framhållits såsom lämpliga. Bladen af Vaccinium myrtillus L. och andra arter af detta slägte, Cratcegus-, Rosa- och Rubus-arter, Fragaria vesca L., Lithospermum officinale L., Epilobium angustifolium L. och Clinopodium vulgare L. hafva jämväl föreslagits såsom ersättningsmedel. Det berättas, att de torkade bladen af Salvia officinalis L. skulle på försök förts till Kina och der till en tid fallit kineserna i smaken, så att man kunnat erhålla i utbyte dubbel vigt af kinesiskt te mot salvian. I flere utom-europeiska land hafva andra växter användts till te. Så har man labrador-te af Ledum latifolium L., en nära slägting till den svenska getporsen. Ceanothus americanus L. lemnar New-Jersey-te. Gaultheria-arter begagnas i Nord-Amerikas mellersta stater till ett starkt aromatiskt te. Pennsylvaniskt l. oswego-te beredes af Monarda didyma L. I Mejico begagnas jesuit-te, äfven infördt till Europa, af Chenopodium ambrosioides L. Brasilianerna sätta högt värde på te, som beredes på Lantana pseudothea S:t Hil. Om maté- l. paraguay-te se Maté. I Chile göra Eugenia Ugni Mol. och Eritrichium gnaphalioides Phil. tjenst som te, och i Australien begagnar man Correa alba Andr. och Leptospermum scoparium Forst. till en te-liknande dryck. Äfven Sibirien har sitt te, af Saxifraga crassifolia blandad med blommorna af Potentilla repens L.
De för medicinskt ändamål nyttjade »téerna» äro vanligen beräknade att verka på magens funktioner. Schweizer-te, herba genippi, af alpinska Artemisia- och Achillaea-arter, verkar stärkande på digestionen. Af téer, som verka lösande, märkas Sennets-te och flere andra sorter, i hvilka blad af Senna (se d. o.) vanligen ingå. I Sv. farmak. finnes s. k. bröst-te, species ad infusum pectorale, sammansatt af stjern-anis, kungsljus-blommor, altérot, isop och spansk körfvel, hvaraf med hett vatten beredes en dryck, som begagnas mot hosta och heshet. Mycket användt är äfven s. k. beskt te, infusum amarum, som är en med kokhett vatten beredd infusion på torkade örter, hvilkas bittra och beska beståndsdelar utdragas af vattnet. Allmänheten kallar emellertid äfven sjelfva de »beska kryddorna» för beskt te, och många olika blandningar af dylika beska kryddor gifvas. Oftast begagnadt torde Böckers beska te vara, till hvilket »kryddorna» äro upptagna i Sv. farmak. under benämningen species ad infusum amarum, och som består af stött stjern-anis (1 del), raspad qvassia (2 delar) och sönderskurna kardbenediktblad (2 delar). Af dylika beska kryddor brukar man taga ungefär en matsked och öfvergjuta denna portion med en kopp kokhett vatten, låter »téet» stå öfvertäckt under natten, silar följande morgon ifrån kryddorna och dricker téet kallt på fastande mage. Om man fortsätter någon tid (4--6 veckor) med att dricka dylikt te hvar morgon, kan derigenom ofta nog äfven gamla, envisa kroniska magkatarrer betydligt förbättras, t. o. m. botas, likväl endast under vilkor att lämplig diet iakttages såväl under kuren som efteråt. O. T. S.
Teak. Se Tek-trädet.
Teano, stad uti italienska prov. Caserta, vid foten af Rocca Monfina (1,000 m.), en för längesedan slocknad vulkan, och vid jernvägen Rom--Neapel. Omkr. 6,000 innev. Biskopssäte. Stort förfallet slott, uppfördt i 15:de årh. af hertigarna af Sessa. Gamla pelare i domkyrkan, inskrifter, rester af en teater och andra fornlemningar äro nu de enda spåren af forntidens Teanum Sidicinum, sidicinernas, ett litet ausoniskt folks, hufvudort och ännu på romerska kejsaretiden den folkrikaste staden mellan Rom och Capua.
Teate. Se Chieti 2.
Teater (Grek. theatron, af stammen i verbet theaomai, »jag åskådar», Lat. theatrum), skådeplats, skådespelshus (i figurl. mening plats för större tilldragelser, t. ex. »krigsteater»). 1. Den grekiska och den romerska teatern. Den grekiska teatern och det grekiska dramat utvecklade sig ur Dionysosl. Bacchus-kulten och, åtminstone hvad sorgspelet (tragedien) angår, närmast ur de till denna kult hörande »kykliska», d. v. s. under sång och dans kring gudens altare »kretsande», festkörerna. Till dessa körer sällade sig nämligen snart nog ett episkt och ett dramatiskt element, i det att mellan körsångerna och för att åstadkomma sammanhang mellan dem en af körpersonalen uppträdde och, till en början i berättande form, sedermera äfven med aktion och i samtal (dialog) med kören, utvecklade ämnen, hörande till den dionysiska sagokretsen. För att göra sig bättre bemärkt brukade denne skådespelare uppstiga på det nära altaret stående och för offerköttets sönderstyckande afsedda bordet. Sannolikt har man väl äfven vid ena sidan af denna primitiva skådebana anbragt ett tält eller en hydda (skene; deraf det moderna ordet scen), i hvilken skådespelaren kunde draga sig tillbaka för att ombyta kostym, och hvilken tillika fått tjena såsom ett slags fondvägg. Då dramat efter hand vann betydelse såsom en egen konstart, började man uppföra skådebanor, bättre lämpade för dess behof och särskildt med afseende på att bereda plats för ett större antal åskådare. Den ofta återgifna uppgiften att skalden Thespis, hvilken betraktas såsom skaparen af det grekiska dramat, kringfört sin skådespelaretrupp på vagnar, som tillika fått tjena såsom skådebana, torde bero af en missuppfattning och förblandning med de vid Dionysosfesterna på Attikas landsbygd brukliga processionerna. År 500 f. Kr. inträffade i Athen, att under en teaterföreställning, vid hvilken skalderna Pratinas, Aischylos och Choirilos täflade om segerpriset, det af trä upptimrade underlaget för åskådarebänkarna instörtade. Detta föranledde byggandet af en teater af sten på sydöstra sluttningen af Akropolis inom ett åt
Källa: Project Runeberg ·
