Transkription

Transkription (Lat. transeriptio, »omskrifning»). 1. Musikt., arrangemang för annan besättning; parafras eller fantasi (i synnerhet öfver operamelodier). -- 2. Om transkription af inteckning se Inteckning, sp. 728. -- 3. Omskrifning af texter (ord, satser) med ett annat teckensystem än det, med hvilket det språk, hvarpå de äro affattade, vanligen skrifves, eller med hvilket de faktiskt äro skrifna. Sådan transkription kan vara af två slag: A) Transliteration, då en med bokstafsskrift skrifven text (ord, sats) återgifves bokstaf för bokstaf (Lat. litera) med ett annat teckensystem (alfabet) och samma tecken i urskriften alltid omskrifves med samma tecken utan hänsyn till dess betydelse i ett visst ord eller en viss ställning. Så omskrifvas (transkriberas) t. ex. i »Nordisk Familjebok» ryska namn och boktitlar med latinska bokstäfver; så tryckes för vissa ändamål t. ex. sanskrit med latinska bokstäfver (i Aufrechts upplaga af Rigveda, i språkvetenskapliga arbeten o. s. v.) i st. f. med devanagarityper. Omskriften står till uttalet i alldeles samma förhållande som urskriften. B) Fonetisk transkription, då texter, satser eller ord, de må vara skrifna med bokstäfver eller med annan skrift (t. ex. kinesisk ordskrift), återgifvas med ljudskrift (bokstäfver) efter uttalet, utan hänsyn till urskriftens tecken. Så kan kinesiska eller egyptiska skrifvas med latinska eller ryska bokstäfver; så kan för den första undervisningens behof t. ex. engelska eller franska återgifvas med strängt fonetisk skrift (uttalet betecknas) i st. f. med den konventionella ortografien; så kan man skrifva vulgärarabiska, persiska, turkiska o. s. v. med latinska typer eller med andra bokstäfver i st. f. med vanlig arabisk skrift; så kan ett stycke svenskt folkmål, som är upptecknat med vanlig svensk ortografi (t. ex. i tidningar, i populära arbeten, i Djurklous sagor) omskrifvas efter uttalet med landsmålsalfabetet (se d. o.). För sådan transkription förutsättes, att den, som utför densamma, känner uttalet (kan riktigt tala språket eller dialekten) eller skrifver efter någon, som kan det. För fonetisk transkription användas särskilda transkriptionsalfabet. Så motsvarar t. ex. det latinska alfabetet icke det arabiska. Skall arabiska skrifvas med latinska bokstäfver, måste derför det latinska alfabetet kompletteras med tecken för sådana arabiska bokstäfver, som i det vanliga latinska alfabetet sakna motsvarighet. Ännu mindre räcka de konventionella teckensystemen till för fonetisk transkription, utan äfven de måste för sådant bruk kompletteras. Sådan komplettering kan åstadkommas på flere sätt: a) genom att använda öfverflödiga bokstäfver i ny betydelse, t. ex. x för T. ch, z för Fr. s i maison; b) genom att låta bokstafsgrupper representera bokstäfver, t. ex. ph för Grek. [phi]; c) genom lån från andra stilsorter (stora bokstäfver bland små, blandning af kursiv, antiqva och fraktur o. s. v.) eller andra alfabet, t. ex. inblandning af grekiska typer i latinsk skrift (Ellis paleotypiska alfabet, M. Müllers missionsalfabet; om t. ex. t betyder vanligt svenskt t-ljud, så kan det engelska ljudet i början af think tecknas med t, T, þ, [delta] o. s. v.); d) genom diakritiska bitecken (punkter, streck, bågar l. dyl.) öfver eller under de vanliga bokstäfverna (t. ex. t, å, ä, a o. s. v.; e) genom att bilda nya bokstäfver i analogi med dem man förut har, såsom t. ex. i landsmålsalfabetet (bygdt på den vanliga latinska kursivskriften), i Sjögrens ossetiska och Radloffs turkiska alfabet (båda byggda på rysk antiqva). Slutligen kan man för fonetisk transkription f) bilda sig nya teckensystem, som äro alldeles oberoende af de konventionella systemen, t. ex. Bells »Visible speech». -- För vetenskapliga liksom för praktiska behof skulle det vara synnerligen nyttigt, om alla kunde ena sig om ett enda alfabet. Något allmänt kändt och användt transkriptionsalfabet finnes emellertid ännu ej, utan det gifves en oändlig mängd system och förslag. Jfr Fonetiska bokstäfver, Rättskrifning och Skrift. 1. A. L. 3. Lll.