Vargen (ulfven), Canis lupus, zool., tillhör hundslägtet inom familjen Canidae, rofdjurens ordning och däggdjurens klass. Vargen liknar ganska mycket en stor, högbent, något mager hund. Till skilnad från denne har vargen svansen städse hängande och nästan rät. I förhållande till det tjocka hufvudet är nosen utdragen och tämligen spetsig. Ögonöppningen har sned riktning; pupillen är rund. Öronen äro små, alltid upprättstående. Hårfällée utgöres af en tät och fin bottenfäll samt af gröfre och längre hår. Färgen varierar ej obetydligt; ofvan är den en blandning af hvitt, svart och under smutshvit. En svart varietet har betecknat som Canis lycaon; äfven hvitaktiga vargar hafva anträffats. Uti sommardrägten, då hårfällen är kortare, är färgen i allmänhet mörkare än om vintern. Storleken vexlar likaledes lokalt. Sålunda uppgifvas de i bergstrakter lefvande vara större och starkare än de å slättlandet förekommande. En fullt utväxt varg uppnår i allmänhet en längd af 1,6 m., hvaraf 45 cm. komma på svansen. Största höjden utgör omkr. 85 cm. Vargen förekommer i en stor del af Europa, Asien och, enär den amerikanske Canis occidentalis sannolikt är endast en varietet af samma art, äfven i större delen af Nord-Amerika. I de tätare befolkade delarna af vår verldsdel har han dock blifvit ganska sällsynt. Medan han i större delen af östra Europa ännu är allmän samt äfven i Italien, Spanien och Frankrike flerestädes uppträder i ganska stort antal, är han i norra och mellersta Tyskland, i Danmark och Storbritannien sedan längre tid tillbaka fullständigt utrotad. I Skandinavien förekommer vargen i de nordligare delarna saint vid fjällryggen icke sällan, och han är mycket talrik i Finland. I de mellersta delarna af Sverige och ännu mera i de sydliga visar han sig sällan. Att vargarnas talrikhet är mycket olika under olika perioder, har sedan länge varit iakttaget. Sålunda utbreder vargen sig med lemmeltågen öfver områden, der han förut varit sällsynt eller saknats. Under långa krig följer han arméerna. Under åren 1812 och 1813 utgjordes den franska arméns eftertrupp af dessa fyrbenta röfvare, som i stora skaror utvandrade från Ryssland ända till Rhentrakterna. Enär de 1720 började i Sverige uppträda talrikare än förut, har man antagit, att Karl XII:s olyckliga fälttåg i Norge bidragit till att locka vargarna ned till de bebodda trakterna, liksom det lär hafva föranledt deras uppträdande i Norge vester om fjällryggen. Att de i äldre tider, då landet var mindre uppodladt, haft sitt tillhåll äfven i sydligaste Skåne, bevisas genom derstädes gjorda fynd af skelettdelar. Under våren och sommaren
vistas vargen mestadels i från menniskoboningar mera aflägsna trakter och lefver då ensam eller parvis, medan höst och vinter större eller mindre flockar af vargar stryka omkring och göra sig bemärkta genom den förödelse de anställa bland husdjuren. Det är företrädesvis under den mörka delen af dygnet, som vargen är i rörelse. Då han jagar ensam, således företrädesvis om sommaren, nöjer han sig med hvad jagtbanan erbjuder honom samt stillar t. o. m. sin hunger med räfvar, råttor, småfoglar, ödlor och, som det uppgifves, äfven med vegetabilier. I flock angripa vargarna hjordarna, och de förmå då ock öfverväldiga en menniska, då deremot enstaka vargar näppeligen våga angripa en man. Hans mod står ej i förhållande till hans styrka; gör ej hungern honom förvägen, förmår ett buller, ett slag med en käpp o. dyl. att drifva honom på flykten. Hans styrka är dock så betydlig, att han förmår springa med ett får i gapet, sedan han först kastat det öfver nacken. Som han dessutom dödar flere djur, än han straxt förmår förtära, kan han anses för Europas skadligaste rofdjur. Om den förödelse vargar kunna anställa i trakter, der de äro mera allmänna, torde följande siffror kunna lemna någon föreställning. I ryska provinsen Livland dödades af vargar under ett år (1823) enligt officiella uppgifter 18,452 får och getter, 1,807 nötkreatur, 1,841 hästar, 4,190 svin, 703 hundar samt 1,873 gäss och höns. Vargen har också i alla tider varit ett uppmärksammadt föremål för jagt och fångst (se Jagt, sp. 1002 o. f., och Varggård). I våra landskapslagar var han jämte björnen och räfven förklarad fridlös öfver hela Sveriges land, och det gammalsvenska ordet »vargher» betyder både varg och våldsverkare (jfr Varg i veum). -- Vargen lefver i polygami. Parningstiden inträffar i Januari eller Februari, och i April eller början af Maj föder honan 4--10 ungar, som äro blinda under de första veckorna. Modern vårdar dem med en god hyndas omsorg och undervisar dem i deras näringsfång. Tagen som ung, kan vargen blifva ganska tam och visa sin egare mycken tillgifvenhet, som äldre är han dock opålitlig. Det kan anses som afgjordt, att några af våra tamhundraser härstamma från vargen. Med hunden alstrar också vargen fruktsamma bastarder. Förmågan att skälla, som ej tillkommer någon enda vild hundart, tyckes vara en följd af domestikationen. L-e.
