Vokal (Lat. vocalis, näml. litera, af vox, röst), fonet., har hos latinska författare (redan Cicero och Quintilianus) samma betydelse som grekiska grammatikers foneenta samt definieras i den traditionella grammatiken och i vanligt språkbruk med »sådana språkljud, som kunna uttalas för sig sjelfva utan tillhjelp af andra ljud» (Sv. »sjelfljud»). Den anförda definitionen tål emellertid ingen närmare granskning: att hvilket språkljud som hälst kan uttalas för sig sjelf, det vet nu, hvar och en, som hört barn undervisas i läsning efter ljudmetoden. Utan någon svårighet uttalar man t. ex. l, m ensamma (ljuden böra ej förblandas med bokstäfvernas namn: äll, äm). Sålunda kunna äfven l, m, s o. s. v. ensamma bilda stafvelse utan tillhjelp af någon »vokal». Den moderna fonetiken är ännu ej på det klara med huruvida de vanliga s. k. vokalerna (i svenskan a, e, i, o, u, y, å, ä, ö, af hvilka a, o, u och å pläga kallas »hårda» och de öfriga »lena» eller »mjuka») bilda någon vetenskapligt hållbar grupp. De tillhöra den stora afdelning af språkljud, som sinsemellan skilja sig blott genom olika klang, d. v. s. resonanterna, och som skilja sig från andra språkljud genom frånvaron af hvarje slags (momentant eller kontinuerligt) »buller». Men till denna afdelning höra utom de vanliga (och de nasalerade) »vokalerna» äfven m, n, »äng» och med dem närmast beslägtade språkljud. Vi hafva nämligen:
orala resonanter = de vanliga, »rena» vokalerna,
naso-orala resonanter = nasalerade vokaler (som t. ex. de franska),
nasala resonanter = m, n, »äng» o. s. v.
Fonetiskt kan alltså vokal ej definieras annorlunda än som »oral eller naso-oral resonant», såvida man ej vill (såsom verkligen föreslagits) som det väsentliga hos m, n, »äng» o. dyl. betrakta icke det ljud, som höres under hela den tid röstapparaten verkar i de för dessa språkljud karakteristiska ställningarna, utan blott det ljud, som höres, när t. ex. läpparna sluta sig för ett m. Ställer man sig på denna ståndpunkt, blir »vokal» identisk med »resonant» (som resonanter skulle då m, n, »äng» o. dyl. icke räknas). - Med vokaler menas i alla fall (så vidt uttrycket nyttjas i vetenskaplig literatur, och man använder det af praktiska skäl ganska mycket) vanligen språkljud med ett visst bildningssätt, under det man för språkljud i vokalisk funktion hällre brukar termen »sonant». I orden handel, vatten, som (i regeln) uttalas tvåstafvigt, men utan vokal i senare stafvelsen (e finns blott i skriften, icke i talet), säger man, att l, n »tjenstgöra som» vokal, eller äro sonanter.
Vokalernas (akustiska) natur. Redan Reyher (1619), Kratzenstein (1782) och v. Kempelen (1791) antogo, att tonhöjden på något sätt bestämmer vokalernas qvalitet. Genom undersökningar af Willis (1832) och Wheatstone (1837) bevisades, att vokalklangen beror på resonans af öfvertoner, hvilkas svängningstal äro multipler af grundtonen, och denna teori sattes af den senare i förbindelse med den iakttagelsen, att munhålans egenton vexlar efter dess olika form: vokalernas specifika klang beror på den genom resonans framkallade öfvervigten af vissa öfvertoner. Delvis bortglömd, återupplifvades teorien och utfördes vidare af holländaren Donders (1857) och af Helmholtz i hans epokgörande arbete »Die lehre von den tonempfindungen» (1:sta uppl. 1862). Enligt Helmholtz äro vokalerna »toner från membranösa tungor (röstbanden), hvilkas ansatsrör (munhålan) kan antaga olika vidd, längd och (deraf beroende) stämning, så att derigenom än den ena, än den andra partialtonen i klangen förstärkes». Genom senare undersökningar af F. Auerbach, Schneebeli, Hensen, Pipping, Bremer m. fl. har blifvit ådagalagdt bl. a., att de olika vokalerna utmärka sig icke så mycket genom förstärkning af enstaka öfvertoner, som genom förstärknings-områden af olika antal, bredd och läge på skalan; att klangen beror såväl på de förstärkta öfvertonernas ordningsnummer som på deras absoluta tonhöjd; att man måste skilja mellan egentonerna hos hela ansatsröret och hos delar af detsamma (framom och bakom afsnörningen). De vigtigaste analyserna äro verkställda dels med Helmholtz' resonatorer, dels med Hensens fonautograf; genom system af stämgafflar med olika tonhöjd har Helmholtz å andra sidan sökt reproducera olika vokaler.
De för olika (tyska) vokaler förstärkta öfvertonerna (resp. förstärkningsområdena) skulle enligt några olika forskare vara följande (se tab. 1).
u o a ä e i ö ü Donders f1 d1 b1 -- -- cis2 f3 -- -- a2 Helmholtz f b1 c3 d2 + g3 f1 + b3 f + d4 f1 + cis3 f + g3
Auerbach g--b
f1 b1--c2e2
a1--c2
a2
f2--b2 a2
c2--d2 a2
g1--a1 f1
c2--a2 gis1--a1
f1--c2 e1--f1
g1--f2
Bremer ges2--fis2
ges--h
e2--g2 ges2--g2
ges1
ges2--fis2 a2--h2
--
-- fis3--g3
d2
ges2--g2 a3 + es4
g1
fis1--g1 g4
g--a
d1--e1 as3
ges1--g1
-- a3
--
e1--fis1
Resultaten af olika forskares undersökningar skilja sig emellertid så mycket, att inga detaljer ännu kunna anses stå orubbligt fast. Analysen hindras i hög grad genom svårigheten att med muskelkänsla och öra säkert fasthålla en viss vokal.
Vokalernas system. Vokalerna indelas antingen efter det intryck de göra på örat: akustiska system, eller efter språkorganens ställning vid deras frambringande: genetiska system.
A) Akustiska system.
Den äldsta indelningen (Hellwag 1781), senare inom språkvetenskapen stödd af (det oriktiga) antagandet, att det indo-europeiska urspråket egt blott de tre vokalerna a, i, u, som derigenom fingo rang af »urvokaler», har vanligen formen af en triangel (u = tyskt-europ. u):
Modifikationer af denna triangel äro icke blott sådana uppställningar, som hafva basen nedåt och a öfverst eller raden u--i vertikal, t. ex.
Brücke: Böhmer:
utan äfven t. ex. Wintelers (upptagen af Noreen i hans första arbeten):
Winteler vill emellertid genom sin uppställning äfven gifva begrepp om vokalernas bildning, så är t. ex. ö1 bildadt med samma läppställning som o1 och med samma tungställning som e1. För att skaffa plats åt vokaler, som hafva tungställningen u1--a och läppställningen &--i1 (med & menas ett ä-haltigt ljud), tillfogade Sievers (1876) en undre vertikal serie o2--u1 (deri bl. a. ryskt-polskt y skulle få plats, och hvarigenom cirklarna bli slutna).
En förmedling mellan akustiska och genetiska system utgör äfven Victors system (1887), likaså det af Lyttkens & Wulff (1885) framställda (se tab. 2).
Första gruppens hufvudserie har jämförelsevis konstant läppställning (utvikning af mungiporna), med inom serien fortgående ökad, mer och mer främre höjning af tungan. Andra hufvudserien har både läppoch tungställning föränderliga, med fortgående ökad rundning af läpparna och ökad höjning af tungan. Tredje hufvudserien har jämförelsevis konstant tungställning, men föränderlig läppställning med fortgående ökad rundning.
B) Genetiska system.
Ett sådant system är framställdt af A. M. Bell 1867. I sin af Sweet modifierade form tar detta engelska system sig ut på följande sätt (se tab. 3). Tab. 2.
steg: 1 1 1/2 2 3 3 1/2 4 5 5 1/2 6 1:sta gruppen Hufvudserie all -- -- ärt häst er het, ett -- -- -- -- in, is Underserie a -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Underserie b -- -- -- -- -- -- höger öde -- -- -- -- -- -- -- -- 2:dra gruppen Öfre biserie a -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- ylle, yr Hufvudserie -- -- -- -- ört, örn öm, öra lön möt -- -- -- -- -- -- Undre biserie b -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- gu 3:dje gruppen Öfre biserie b -- -- -- -- -- -- -- -- guld -- -- -- -- -- -- -- -- Öfre biserie a -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- Hufvudserie bra -- -- -- -- -- -- -- -- må visor -- -- ost, bo
Tab. 3
trånga vida bakre blandade främre bakre blandade främre utan rundningar höga -- -- Pol. y Fr. fini -- -- -- -- Eng. bit höga utan rundning medelhöga Eng. but Sv. gosse Fr. été Eng. father Eng. eye Eng. men medelhöga låga -- -- Eng. bird Sv. lära -- -- Eng how Eng. man låga med rundningar höga Fr. sou N. hus Fr. lune Eng. full N. huska D. lyst höga med rundning medelhöga T. so -- -- Fr. peu T. stock Fr. homme Fr. peuplemedelhöga medelhöga Eng saw -- -- Sv. för Eng. not -- -- -- -- låga
Vokalerna indelas här i bakre (postpalatala), blandade (mediopalatala) och främre (prepalatala), alltefter som det är bakre, mellersta eller främre delen af tungan, som genom sin höjningr bestämmer munhålans form. De indelas i höga, medelhöga och låga, alltefter som tungan höjes mer eller mindre. Den indelas i trånga och vida, alltefter som tungans öfre yta är (framifrån sedt) kullrig eller plan (d. v. s. alltefter som tvärmuskeln är kontraherad eller ej). Slutligen skiljer man mellan vokaler utan rundning och med rundning (och framstjelpning) af läpparna (de rundade vokalerna äro att fatta som språkljud med dubbelt läge). Noga taget behöfver man skilja mellan flere grader af rundning (underrundning, normalrundning, öfverrundning, eller de olika graderna betecknas med 1, 2, 3 o. s. v.). Så äro Sv. u i hus och [omega] i bo öfverrundade (i utljud slute de derför konsonantisk, med en frikativa, t. ex. nu uttalas nu[phi]. Så skiljer sig Sv. [omega]-ljud i bo från vokalen i 2:dra stafvelsen af visor, liksom från tysk-franskt slutet å-ljud (T. so, Fr. seau) genom sin starkare rundning. -- Utom ofvan anförda indelningar har man naturligtvis att skilja mellan rena (orala) och nasalerade (naso-orala) vokaler. Den nasala klangen kan framträda mer eller mindre, alltefter som förbindelsen mellan svalg och näsa är mer eller mindre fri. Nasalerade vokaler äro svårare att sinsemellan skilja än orala.
Om samtliga system gäller, att de upptagna vokalerna egentligen representera grupper af språkljud, eller att mellan de upptagna vokalerna ligger en oändlig mängd övergångsformer. Äfven mycket små förskjutningar i talapparaten vålla för örat märkbara förändringar i vokalernas klangfärg. Slutligen kunna för örat lika vokaler (eller åtminstone vokaler så snarlika hvarandra, att de ej med säkerhet kunna af örat åtskiljas) bildas med olika munställningar, i hvilka de olika faktorerna kompensera hvarandra (»polymorfism»). För att få ett någorlunda fullständigt begrepp om bildningen af en vokal (såvidt på ansatsröret, d. v. s. klangfärgen, beror) skulle man behöfva en eller flere längskurvor (en midtkurva och möjligen några med denna parallella sidokurvor) och en eller flere tvärkurvor (parallella med frontalplanet), som återgåfvo formen af tungans öfre yta, känna afståndet mellan detta system af kurvor samt gom och tänder, käkvinkeln (den vinkel, som båda tandraderna bilda mot hvarandra), struphufvudets ställning i förhållande till kraniets bas, hafva munöppningen återgifven en face och i profil; slutligen, såvida det vore frågan om nasalerade vokaler, behöfde man hafva ett mått för öppningen mellan gomsegel och bakre svalgvägg. För att kunna exakt registrera alla dessa faktorer behöfvas instrumentala hjelpmedel. Konstruktionen af sådana apparater är f. n. den fonetisk-fysiologiska vetenskapens närmaste uppgift. -- Se vidare Omljud (»vokalförhöjning») och Vokalharmoni. Lll.