Sida 23
XI
-J -
des forkaftar det låtom olkickeligf. Dertil kommer at brånaden at krånka, fom oclda up-tinder detta orena eldiga, då forgås.
XL
Det år fif£?t, at horeriets kårlek år en eld, uptlnd af orenligheter lom fnart afbrinna, och förvändes ej mindre uti köld ån en aflky , iom motfvarar hatet: men tvårtom är det med åkrenflcapets kårlek. Den år en eld, uptånd af kårleken til det goda och fanna, och ifrån noier at gora godt, fåledes ifrån kårleken til Hekken och kårleken til nåftan. Denna elden, fom til fit urfprung är himmellk, år full af o-råkneliga nöjen, och til dels grader, fåfom låll-heterna uti himmelen.
Det år mig lagt, at det gifves lå många förtjulande fågnader uti den kårleken, och lom ornfevis uplifva kånl]orne, at de hvarken kunna upråknas eller befkrifvas, men tiltaga i o~ kadt mått i sila evighe/. Defla nöjen leda fitt urfprung derutaf, at makarne, i anleende til deras Ijålar, vilja likalom lammanlmålta til et våfende, och det år under en lådan förenings fom de af det godas och fannas åktenikap njuta det himmellka ifrån Heüren. — Jag vill anföra något om Englarnes åktenfkaper i himmelen. De låga fig åga en beftåndig förmåga , och errer föreningen kanna ingen trötthet an mindre ledfnad, utan i dels ftålle en fortfarande lifvets munterhet och fjålens glättighet^ få at makarne hvila dar i hvarandras fkote,
fck**
Källa: Project Runeberg ·