Utkast om äktenskapets nöjen

I.

Hvem skulle väl i detta tidehvarf kunna tro, at Horeriets nöje hos menniskan, utgör sjelfva afgrunden, och däremot Äktenskapets nöje sjelfva Himmelen? följakteligen, at så mycket man är fägnad af det ena nöjet, är man afskild från det andra: ty så mycket menniskan är i Helfvetet, så mycket är hon ej uti Himmelen? Eller hvem ville nu för tiden tro, at Horeriets kärlek är sjelfva roten til alla de orena lustar som finnas uti helvetet, men åter Äktenskapets kyska kärlek, en grundkärlek för all den Gudomeliga välvilja, och all den kärlek som finnes uti Himmelen: följakteligen, at så mycket menniskan är i Horeriets kärlek, så mycket är hon i all slags kärlek til ondt, om ej i värket, dock i åtrå dertil; men tvärtom, så mycket menniskan är i Äktenskapets kyska kärlek, så mycket är hon i all slags kärlek til godt, om ej i värket, dock i åtrå? Ja, kunde väl någon i vår tid tro, at den, som är i Horeriets kärlek tror ej något af Ordet, och således ej något af Församlingens Lärostycken, utan nekar Gud i sit hjerta; men tvärtom, at den, som är i Äktenskapets kyska kärlek, har kärlek til Nästan och Tro, samt kärlek til Gud? Orsaken, at detta nu för tiden är obekant, härrör deraf, at Församlingen är kommen til des yttersta tidepunkt, och i anseende til det Sanna och Goda likasom ödelagd; och i så beskaffade