Utkast om äktenskapets nöjen

hvarföre ock ännu ibland hedningarne plägar hända, fåfom en mifsfkapad lemning af den fanna forntidens Guda-lära, at qvinnan efter mannens död, blandar på Bålet fin alka med des makas* för at båda råkas i oförgängeligheten. Märk at Turturdufvan dör af forg, då den förlorat fin maka; och i fölgd af den finnebild Turturdufvan äger af en rätt äktenlkaps-kärlek, fkulle en maka i gamla Teft. då hon lemnadt fin man, uti des nyfsfödda bain, en önfkad kärlekspant, frambära til offer tvenne turturdufvor, fåfom tecken af fin förnyade kärlek; och detta offer fäges uti Bibelns heliga Analogie-Språk, vara Hcrranom en föt lukt, hvarigenom hon blef ren och af Präften förfonad. Hvad är detta obegripeliga fom kännes få ömt i hjertat, då en menni-fka är kär: en känlla fom blott är helgad åt dygden då man ännu ärung och ofkyldig, men hvilken federmera al-deles förlorar fin ljuflighet, eller ock blir upblandad meden hemfk fvartfjuka och andra häftigheter, fom äro odygdens och elaka pasfioners folier, Herren är icke Vredens oför-jfonliga och hämdgiriga Gud, utan han är äktenfkapets, kärlekens, vänfkapens, evighetens och nöjets Gud. En Gud forcfBefordrar alt fällt och lyckligt hos mennilkan, både i detta och det andra lifvet, ikulle han väl då åtlkilja tven-ne fåta makar genom döden, om icke för at låta dem åter-iåkas? Skulle han, fom fager at äktenfkaps-fkillnad blott blef tillåten af Mofes för hjertats ondlka, likväl vara.äkten-fkaps-lkiljare, vänfkapens och nöjets förftörare? Ar icke Hans Lagar eviga och oförbyteliga, få at icke en enda bok-ftaf af den fanna lagen fkall blifva om intet, och fägerHan icke, at alt det fom fådt en andelig föibindelfe på jorden, fkall äga en andelig förbindelfe i himmelen; och den äkten-lkaps-förbindelfé fom lker emellan tvenne finnen, den är icke längre naturlig eller kroppfli.g,ty den kännes på afftånd och hindras ej af tid och rymd, ÄrnuGud Sällhetens,Nyttans och Nöjets Gud, ja, fjelfva källan til alt godt, och inges ting kan utgå från honom, hvilket icke finnes hos honom, få frågar jag, om han kunnatfkapa äktenfkapets Gudomeliga och vänfkapens förtjufande nöjen," at älfka och blifva älfkad, blott för at uplifva ofs i denna verlden, men i fjelfva glädjens, i fjelfva fällhetens hemvift^ göra ofs deraf tvinnsrligen förluftige?