Handbok för brunnsgäster. Häfte 2

Sällsynt var du i förtjenst och dygder, Skapad till modell för Evas kön;

Också ensamt du i Sveas bygder Fått en minnesvård så sällsynt skön.

Allt det höga utaf mcn’skans värde,

Allt det englalika bos Jacquette,

Uti arten af dess vård begärde Spegeln utaf hennes handlingssätt.

Och du, ädle man, hvars qvalda hjerta Har förstått att denna grafvård ge,

Värdig henne är din djupa smärta,

Värdig båda hennes mausolé.

Ej med marmorns kalla stod du prydde Ömhetens och menskovännens graf,

Hennes tänkesätt du bättre tydde,

Då du nöden der en tillflykt gaf.

Sköut är templet, som du rest dess minne, Tid och glömska härja icke der —

Dygdens anda, sväfvande derinne,

Gör dess hågkomst oförgätligt kär.

Uti värmande och milda strålar, Sammanbrutne till vårt slägtes väl,

Uppå sorgens mörka duk du målar Bilden utaf hennes ljusa själ.

När du, ur en qvalfull dröm uppvaknad,

På ruinen af din stillhet ställd,

Såg, att lifvets lott för dig var — saknad, Och såg hoppets sista blomma fälld,

Gick du ej att fåfängt lyckan söka;

Nej ! med sinneskraft och tålamod Blef ditt mål att likars glädje öka,

Då dig sjelf ej någon återstod.

Verlden, som blott skådar lyckans himmel I förströelsers och nöjens mängd,

Ville rycka ia dig i sitt hvimmel,

Att från sorg och sansuing vara stängd;