Bildning : några synpunkter

myckna, för en »bildad människa» oumbärliga vetandet. Ju mer bildad en människa är, desto mindre tror hon sig kunna ha reda på allt; desto enklare talar hon om vad hon icke vet och desto frimodigare ber hon om upplysning om det hon icke begriper, desto mindre låtsar hon intressen och insikter, dem hon icke äger — alldeles som miljonären stundom tillåter sig enklare vanor än den blott förmögne!

Bildning ger framför allt kärlek till verkligheter i motsats till den dyrkan av form och sken, som utmärker halvbildningen. Var och en, som strävar efter en äkta bildning, märker snart att allt icke kan bli lika verkligt för honom; att han har mera håg och anlag för vissa kunskapsområden än för andra, och att han vinner mera för sin bildning genom mycket av något än genom litet av varje. Men detta innebär dock intet av den lärda, för alla andra områden än sitt eget likgiltiga, ensidigheten. Den äkta bildningen medför — som jag ovan framhållit — urskillningsförmåga, och till denna hör en förstående uppfattning och uppskattning även av sådana kunskapsområden, vid vilka blicken endast i förbigående stannar; den ger förmågan att uppfatta det väsentliga — och att genom detta sättas i rörelse — utan att därför behöva fördjupa sig i detaljstudier på dessa, för ens egna anlag främmande områden. Sålunda har t. ex. en av litteraturen företrädesvis intresserad ofta en mycket ringa naturvetenskaplig insikt. Men är han verkligt bildad, då är hans tankegång och hans syn på tillvaron genomträngda av naturvetenskapens stora grundsanningar, såsom dem om energiens bestånd och materiens oförstörbarhet; om krafternas enhet och utveckligens lagbundenhet. Dessa sanningar hava för honom blivit levande, så att de bestämma hans världsförklaring, påverka hans tanke, känsla och fantasi, för honom omdana livets värden och öva inflytande på alla hans synpunkter. Den kunnige har sina insikter i skilda fack; den bildade söker sammanhang, ej blott mellan kunskaperna sinsemellan, utan mellan