Sida 24
5. Bildningens kännetecken
kunskaperna och tillvaron, mellan nutid och förtid, detta sammanhang av vilket enligt Geijers sköna ord redan »en skymt är lycksalighet». Översikten, helhetssynen, syntesen — detta är på tankens område bildningens högsta resultat. Och är detta resultat uppnått, då följer därav på känslans område det lika betydelsefulla: den sympatiska förståelsen. De inskränkta domsluten över de tankar och intressen, handlingar och känslor, vilka ej likna våra egna, komma sig i ordets bokstavliga mening av att den obildade eller halvbildade är en utanför-stående.
Det bibliska ordet att kunskapen uppblåser, är en lika obestridlig erfarenhet, som att den verkliga insikten — inblicken i tillvarons stora lagar, i flydda tidsskeden, i andra personligheters livssyn, i andra människors livsöden — ger en sann ödmjukhet. Ödmjukhet inför livets stora under, inför människohjärtats stora gåta, inför det oändliga, vi icke varsna, bakom det obetydliga vi skönja.
Ur denna ödmjukhet växer den fullkomnade bildningens mognaste frukt: mildheten, den starka mildhet, som är människans yppersta dygd i hennes förhållande till andra. En liten biografisk anekdot synes mig typisk för den genombildade — och därför genommilda — människans förhållande till den obildade. Örsted gick en dag i sina djupsinniga tankar ej ur vägen för en pojke, som lekte med sin snurra, vilken Örsted därför kom att hejda. »Du är ett fä,» utbrast gossen, ett harmens utbrott, vilket den store vetenskapsmannen endast besvarade genom en smekning och ett saktmodigt: »Å nej, min gosse, ett fä — det är jag ändå inte!»
Många slags snurror äro i gång här i världen, och ju mer obildad man är, ju vissare betraktar man livets värden ur synpunkten av sin lilla snurras kretslopp; den stora människan blir, från denna begränsade synpunkt, endast en, »som går i vägen». Men den genombildade personligheten förstår även den lilla, lekande människan, och tvingas han, gent emot den obildades oförsynthet, att
Källa: Project Runeberg ·