Sida 28
6. Sättets bildning
enligt Spencers goda definition, består i att göra en sak på det bästa möjliga sätt med den minsta möjliga möda. Och som det ena släktledet lämnar sina erfarenheter i arv åt det andra, även i form av fysiskt inorganiserade tycken och vanor, så ligger det i fråga om sättet en relativ sanning i bördsfördomarna. Det finns en viss behagfull jämvikt, en viss förfining och värdighet, vilka det behövts många generationer att utveckla, vilka ofta gå i arv och vilka till en tid kunna ingiva föreställningar om en fin bildning, även där en sådan ej finnes.
Men så stor är bildningens makt, att den även med avseende å sättet kan ersätta den ärvda förfiningen. Den äkta bildningen ger en lugn och självmedveten värdighet; den ger modet att helt vara sig själv, ty huru långt än den bildade låter sig gå, kan han dock icke förgå sig, utan rör sig även i de friaste former med den behärskning och måtta, vilka innebära behag. Den genombildade ger intrycket av makt i vila, även när han är i rörelse, av att äga sin varelse, även när han är utom sig. I åtbörderna som i rösten, i hälsningen som i skrattet, i sättet att gå som i sättet att tala kan bildningen lika litet som obildningen döljas.
Det är emellertid icke så mycket själva det sakförhållandet, att en person t. ex. sticker kniven i munnen och har andra ofina bordsvanor, vilket gör detta till bevis på bristande bildning. Men när en person har sådana vanor, så har han antingen saknat tillfälle att se människor äta på ett vackrare och ändamålsenligare sätt, och då har han även saknat många andra bildningsmöjligheter. Eller också har denne person icke i detta fall brukat sina ögon, och då har han även låtit en mängd andra bildningsmöjligheter gå för sig förlorade.
Det är heller icke så mycket den omständigheten, att en person uttalar utländska ord orätt, vilket gör detta till ett annat bevis på bristande bildning. Men en person, vars öra icke varit vaket för att lyssna till de bildades
Källa: Project Runeberg ·