Sida 9
Det blå sidenförklädet
bomullsklädning burit ett blått förkläde af siden, måhända en gåfva af någon som för tillfället icke haft lämpligare att ge. Han hade sett henne i denna toalett hoppa öfver dikena, täflande i vighet med en stor hvit katt, oftast hennes enda lekkamrat. Grannarne kallade henne »Det blå sidenförklädet», och något annat namn på henne kände han ej. Möjligt är, att han äfven gifvit akt på de ovanligt fina och regelbundna ansigtsdragen, trots de tydliga spåren af svält, köld och annan hård medfart. Det behöfves icke mycket stoft eller imma för att dölja sjelfva kristallens glans.
»Hvarför går du inte och värmer dig för brasan?» frågade han henne; »du ser ut som du behöfde det, stackars flicka!»
»Hvitnos är varmare,» svarade hon, nypande katten i ena örat; »han har inte åkt på kälke, han har kommit till fots.»
»Du är så gammal, att du kunde få dig någon hygglig tjenst,» fortfor arkitekten.
»Jo vackert ock,» svarade flickan. »Somliga tycka jag är for stor och andra att jag är för liten. Öfverallt ovett så det hurrar kring öronen. Men hellre kastar jag mig ut genom fönstret, än jag låter rulla mig utför trapporna, och så tycker Hvitnos med.»
»Men du går väl i någon skola?»
»Går man i skolan med tockna skor?» ropade hon och slungade fram på golfvet en känga, som kunnat väcka en skomakares förtviflan.
»Har denna flicka inga föräldrar i lifvet?» frågade Welinder muraren.
»Nej, men så många fler syskon. Hon hade minst hundra, när hon höll till i det der präktiga huset vid Drottninggatan.»
»Således ett barnhusbarn. Se här, min flicka, har du till ett par hela kängor.»
Welinder lemnade flickan en bankosedel och gick. Sjelf hade han den tiden ingenting att vara af med, men han tänkte visserligen göra något mer för den stackars flickan, hvars infall och väsen för öfrigt gjort intryck på honom. Men upptagen som han var af egna omsorger, glömde han snart »Det blå sidenförklädet». Ovanliga äro sidenförkläden i tobakslanden, men mycket ovanligare glömmer man med tiden.
Källa: Project Runeberg ·