Sida 18
Gården vid Gumshornsgatan.
Går man Ladugårdslands Tullgata österut, efter det man lemnat Grefgatan till höger och Ladugårdslands tull till venster, så befinner man sig framför mynningen af Gumshornsgatan, hvilken leder till Fredrikshof, beskrifvande derunder en större kroklinie med idel rödmålade plank å ömse sidor och knappast en tillstymmelse till bostad. Gatan, måhända den minst besökta i hela Stockholm, har aldrig varit stenlagd, men bjuder i stället på en kardborrhäck, som lofvar att en dag taga hela gatan i besittning, hvilket icke bör förmenas den; det blefve då åtminstone något som trifdes och blommade på denna ödsliga stig. Till höger vid sjelfva mynningen af gatan, eller midt emot der häcken börjar, reser sig ett långsträckt plank med ett par stora gula inkörsportar och en mindre för gående, genom hvilka man inkommer på en gård, ännu i dag kallad Strandlundska gården, den gemensamma benämningen för icke mindre än tre särskilda gårdar med sju boningshus och dertill hörande stallar och tobakslador, allt lika oregelbundet som husen i en vanlig bondby. Till gården höra betydliga tobaksland samt den der gamla rödmålade väderqvarnen, man har till höger vid norra ändan af Grefgatan.
Denna gård egdes och beboddes ännu för sjutton år sedan af förre viktualiebandlanden Erik Strandlund och hans hustru. Bördig från Norrland, hade Strandlund stått i hökarbod å Ladugårdslandet, himlen vete hur många år, först som betjent och sedan som sin egen, efter ingånget äktenskap med förre principalens enka. En dag upphörde han med handeln, slog sig ned på ifrågavarande gård, skötte sin väderqvarn och sina tobaksland, under det hustrun styrde och stälde med en liten ladugård, mer för eget behof än för andras.
