Sida 7
Det blå sidenförklädet.
För omkring halftannat årtionde sedan nedrefs till grunden en mängd trähus inom Stockholms begge malmar, tack vare den ersättning Brandförsäkringskontoret då gaf för nedrifna byggnader af trä. Flere af dem voro så uråldriga och murkna, att bjelkarne riktigt lyste i mörkret. Så har, äfven när det gäller virke, den högsta ålderdom också sin glans.
Till dessa länge utdömda boningar räknades med skäl en gård kallad Trekanten, hvilken bildade ett hörn af Qvarn- och Tullgatorna å Ladugårdslandet eller närmast intill yttersta gränsen af denna stadsdel. Obegripligt att menniskor kunde bo i nästen, som lika litet skyddade mot regn som mot köld. Och ändå var det ingen lätt sak att bli dem qvitt. Då värden, som beslutit att Trekanten skulle rifvas, underrättade hyresgästerna derom och bad dem i tid höra sig efter annan lägenhet, möttes han af ett tvärt nej.
»Men ni måste vara billiga,» yttrade värden; »ni ha ju bott här i så många år utan att betala den ringaste hyra.»
»Så mycket mindre skäl ha vi då att flytta,» blef svaret.
Svaret har nog sin riktighet, om det just icke i allmänhet anses giltigt. Efter många förslag beqvämade de sig ändtligen till afflyttning, men med det vilkor, att de finge taga med sig hela Trekanten, rubb och stubb. Denna kärlek för gamla husgudar kunde ej annat än erkännas, och vilkoret antogs. Fördelen var i alla fall på värdens sida.
Det var en högst egen syn, när på sista flyttningsdagen en hop folk, likt myrorna i stacken, krälade ut ur den gamla Trekanten, släpande med sig, den ene några fönsterposter, den andre ett par dörrar, den tredje några takstolar,
