Sida 79
Ett brushufvud.
En dag lemnade framlidne kung Oscar någon af sin omgifning en penningsumma med befallning att genast gå med summan till en viss uppgifven person, som var noterad för sina frisinnade åsigter, men hvilken anordnat en insamling för ett särdeles ömmande ändamål. En annan af omgifningen, hvars öron uppsnappat namnet på den uppgifne personen, men icke ändamålet med pengarna, utan trodde konungens mening vara att helt enkelt skänka summan åt samma person, tillät sig då, dertill uppmanad af undersåtligt nit, följande anmärkning:
»Men, ers majestät, hans politiska tänkesätt?»
»Höra icke hit,» svarade konungen och nedsjönk derefter i den sinnesfrånvaro, som så ofta inträffade under de senare åren af hans lif. Men efter någon stund uppvaknande ur sin dvala, fortfor konungen:
»Det är lätt att vara en af de stilla i landena, när allt går en väl i hand. Men det finns andra, som rastlöst arbeta och rikta sig med kunskaper, i tanke att en dag kunna använda dem till samhällets och mensklighetens gagn, och för att bli uppskattade derefter och belönade derför. Om nu desse, trots sitt aktningsvärda bemödande, ständigt se sig tillbakasatta för sådana, som lyckas utan arbete eller segra utan strid, är det väl så underligt, om de uppträda knorrande mot samhället och slutligen bli fiender till en sådan sakernas ordning. De äro de farligaste bland fiender. Men har man rättighet att fördöma dem?»
Det är vackert sagdt. Men hvad skall man då säga om dem, som söka »gagna samhället och menskligheten» utan att vilja »bli uppskattade derefter eller belönade derför» — sådana som, görande det goda uteslutande för det
