Sida 96
Lurendrejaren.
Någon af de första vinterdagarne år 1844 mötte jag på Ladagårdslandstorg en man som gick rakt på mig, helsande muntert och broderligt. Hvem han var, kunde jag ej genast erinra mig, men ansigtet var mig bekant, ett af de ansigten som, en gång sedda, ej glömmas så lätt, de må nu vara vackra eller fula. Mannen i fråga, af min ålder och växt, hade mycket små och mycket gröna ögon, och de lyste som två brinnande svafvelstickor, innan svaflet brunnit ut.
»Du känner inte igen Christian Ask i Rhodins skola,» började han, »och jag undrar inte på det, ty jag var på långt när inte så stor, när jag var liten.»
Nu visste jag, hvem jag hade framför mig, men hade mina skäl att ej dela återseendets glädje. »Det är väl goda tjugu år sedan vi sist träffades,» sade jag.
»Har för det mesta uppehållit mig i landsorten,» upplyste Ask; »småstadslif, småstadshandel, blef först bemärkt, när jag i fjol gaf upp staten. Du har väl sett det i tidningarna. Skuld: fyrtiofem tusen riksdaler; tillgång: ingen; gäldenären vårdar boet. Jag bibehåller förtroendet, som du hör.»
»Men, kära Ask,» anmärkte jag, »blef du inte ... blef du inte dömd till två års fästning?»
»Det proponerades visserligen,» medgaf Ask; »men ... men nu är jag i Stockholm, som du ser, och med hustru, och det är ju lifstids fästning, så ingen rök utan eld.»
»Och hvad tänker du nu ta dig till?»
»Hvad som helst. Beköfver du renskrifvare, så har jag en flytande stil, och författare ha merendels mycket dålig. Vet du någon som behöfver en kommissionär, så expedierar jag fermt och ordentligt. Du skakar på hufvudet.
