Sida 90
Historien om en skeppsbotten.
Dagen efter midsommardagen år 1823 var en het dag för Stockholm. Med brännande junisol förenade sig branden af en hel stadsdel. Hela Blasieholmen stod i lågor. Ur hvarje hus hvirflade flammor upp som ur en masugn. Skeppsholmskyrkan, hvilken då hade sin plats invid norra ändan af Skeppsholmsbron, antändes och brann ned jemte liket af en gammal sjöofficer, som vid tillfället stod bisatt i dess kor och sålunda upplifvade minnet af brännåldern. Från kyrkan sprang elden ned öfver sjelfva bron, hvilken ögonblickligen insveptes i rök och gnistor. Men icke nog dermed. På strömmen lågo ankrade flere större fartyg. Äfven till dem kastade sig lågorna, äntrade, gingo till väders och mannade slutligen rå, segrare till sjös som till lands, och detta allt vid trumhvirflar i alla väderstreck och under klämtslag från hufvudstadens alla kyrktorn. »Allt stort sker tyst», heter det. Men eldsvådor, stora eller små, höra bestämdt till undantagen.
Stränder och kajer vimlade af folk och strömmen af smärre farkoster, hvilka i alla riktningar svängde sig kring de brinnande fartygen. Bland småbåtarne utmärkte sig en kronans salslup, roende helt nära den brinnande bron.
»Det går lika hett till på kronslupen der,» yttrade en timmerman, tillhörande arbetsmanskapet vid bron. »Se bara så arg gamle Calle är! Ögona spruta eld, och armarna gå som vingarna på en väderqvarn.»
Äfven mina öron uppfångade detta yttrande, ty äfven jag, den tiden en tolfårig gosse, befann mig nära samma bro. Jag riktade mina ögon mot salslupen och varseblef en äldre herre i trekantig hatt utan plym, stående i fören, lifligt svängande armarne och lika lifligt vridande ansigtet än
