Sida 27
Ill. G. Stoopendaal Madaskans hus.
Madaskan.
Samtidigt med personerna i föregående berättelse bodde i ett litet stenhus vid Ladugårdslands Tullgata en kammarskrifvare Evers, frisk ungdom, att döma af utseendet, flitig och ordentlig, att sluta af hans snara befordran till ordinarie, för öfrigt en af de stilla i landena både till anspråk och lefnadssätt.
En vintermorgon fick han besök af en granne, en äldre qvinna, storväxt, ansigtet icke obehagligt, ögon af det slag, som ingenting tyckes undgå. Klädseln arbetsklassens, men snygg. Till helsning bjöd hon en bar hand, stor, kylig, men som klämde till så det värmde efteråt.
»Det töar starkt, men jag har galoscher,» började hon och satte sig efter anvisning i soffan. »Det är nu så, att jag i morgon fyller mina fyrtifem år och har dans hos mig på qvällqvisten. Bara gentilt folk och från sjelfva hofvet, skam till sägandes. Det kommer hans majestät konungens
