Sida 87
En liten jernvägsscen.
Säger du, att det ligger prosa i jernvägarne? Är det då icke poetiskt att genomila bergkonungens palats, att öfverflyga vatten, att medföras af ånghästen, som sopar molnen med sin svarta guldpaljetterade man och som, så tung och hjulbent han är, kan göra språng i luften, dem ingen skald gör efter? Och den der ångpipan, som skär i dina öron, har du ej någon gång lyssnat till henne, lyssnat med längtan och oro, med glädje och hopp? Hon bebådar ankomsten af tackjern och korn, men äfven af vänskap och kärlek.
På Hannovers bangård väntade jag en dag på ett jernvägståg norr ifrån. Bland de väntande befann sig en ung qvinna, smakfullt klädd och strålande vacker. Hon var judinna; sådana ögon tänder blott österlandets sol. Hon syntes i yttersta grad orolig och blickade oupphörligen mot norr. Ibland smålog hon dock, liksom hon redan funnit hvad hon sökt. Sådana blickar genomtränga oändliga rymder.
Ändtligen kom jernvägståget. Den unga damen ilade det till mötes, vände om och följde med tillbaka, mönstrande vagn efter vagn. Nu gaf hon till ett anskri och öppnade sin famn, fågeln lik som slår ut sina vingar. Det var någon hon ville flyga emot. Knappast hade tåget stannat, förrän ur en af vagnarne hoppade en ung man. Åter ett anskri, och nu hvilade hon i hans armar.
Vacker hvila! Hon slingrade sig kring honom, som guirlanden kring majstången. Hon fattade honom i polisongerna — ett praktiskt tag — och förde hans ansigte till sitt, öga till öga, mun till mun. Hvilken himmelsk beräkning! Hon fläktade bort dammet från hans resväska och hatt, hon tålde ej ett damkorn mellan sig och honom. Hon
