Sida 36
Madaskan
egendomar höra från i dag Emma till; vacker början när man sätter bo.»
Emma stod med sammanknäppta händer framför sin gamla vän. Det arbetade i hennes ögonlock, men arbetet der qväfde orden på hennes tunga.
»Men det är inte nog,» fortfor den gamla; »jag lofvade din mor på hennes sotsäng att skaffa dig en aktad och ordentlig man, och här står han. Den som arbetar hela dagen och ändå håller sig hemma hela qvälln och lägger sig på ett glas mjölk, den blir en bra man.»
»Men söta mosterl» utbrast ändtligen Emma; »hur kan du sätta mig i en sådan förlägenhet! Det är ju förskräckligt att...»
»Att bli utan stöd af en man, ja,» inföll Madaskan. »Det är inte alla med skinn på själen, sådant som mitt och som kan dunkas på som man slår på en bastrumma, utan att det brister, men ger i stället ljud ifrån sig så det förslår. Det der har hela året varit min älsklingstanke, och jag svor på, att det skulle ske i dag.»
»Förlåt! Men jag förmår ej stanna här längre,» snyftade Emma och närmade sig dörren.
»Ni släpper lyckan ur hand, herre!» ropade Madaskan till Evers.
Om någon haft skäl till öfverraskning, så var det väl han, och hvad han i den stunden tänkte, är svårt att veta; kanske visste han det icke sjelf. Men det begrep han, att vill man fånga fjäriln, bör man icke vänta tills den flugit ut genom fönstret.
»Bästa mamsell Emma!» sade han och fattade hennes hand; »det vore väl synd att göra en så beskedlig moster något emot, och är det så att ni har samma goda tanke och förtroende till mig som hon, så...»
»Bra, mina små kråkor!» inföll Madaskan, utom sig af förtjusning, »och kyss hvarandra nu. Så der ja. Det var en bröstkaramell, som mången skulle slicka sig om mun åt. Och nu, kära Emma, nu har jag hållit mitt löfte till din mor . . . och nu,» tilläde hon med någon dallring på rösten, »nu kunde det också, om Herren så vill, gerna vara nog med de fyrtifem lefnadsåren?»
Källa: Project Runeberg ·