Sida 62
Stånddrabantens gård
Vid den kungliga taffeln bestods hvarken knif eller gaffel. Jag klagade: »Man anser mig kunna handtera spiran, men inte gaffel och knif!» »Ja,» svarades, »det ena är ers majestät född till, och det är ett kungligt prerogativ; men det andra är folkets oförytterliga rättighet i hvarje konstitu-tionelt samhälle.» Vid nästan hvarje kunglig kammarspisning bestods det ärter, men utan fläsk. »Har nationen icke råd att bestå en suverän fläsk i ärterna?» frågade jag. »Det är civillistans fel,» blef svaret; »ers majestät täcktes i nåder begära tillökning.» Jag gjorde det och hade dessutom den grannlagenheten att sjelf föreslå, hvad bestämdt ingen annan af mina höga kusiner skulle göra, nämligen en indragning af kongl. hofstallet, t. ex. af ett par hästar, mot det att jag fick ett par svin i stället. »Behöfs inte,» svarade vederbörande; »hofvet borstar sig nog ändå.» En dag upptäckte jag jerngaller för mitt fönster och äskade underdånig förklaring deröfver. »Alla regerande personer borde sitta i griljerad loge,» svarade man, »ty ju mera öppet de visa sig, ju mindre bli de i folkens ögon.» Anande Marie Antoi-nettes öde, lurade jag en dag min bevakning och lemnade för alltid min tron.»
Gumman, som under denna berättelse nedsjunkit på en trädgårdsstol, for med händerna några hvarf öfver sitt an-sigte och iakttog en stunds tystnad.
»Eget är,» började hon ånyo, i det hon reste sig, »att samma dag jag lemnade dårhuset återfick jag mitt förnuft. Jag flydde till Alborgs enka, som ännu lefde, ehuru i små omständigheter. Hon hade tjenat i mina föräldrars hus och mottog mig med välvilja. Snart var jag helt och hållet glömd af verlden, och min första verkliga glädje bestod också deruti. Jag minns inte, när jag började det yrke, jag i så många år hållit på med. Men det vet jag, att detta yrke, så lågt och föraktligt det än anses, likväl gifvit mig mera tröst och uppbyggelse än presternas lära, som för evigt förkastar och fördömer menniskor.
»Ju mer jag krökte mig till jorden, dess närmare tyckte jag mig nalkas Gud. Jag såg hans godhet och fullkomlighet i allt som växte på marken. Och när jag plockade ben jemte annat afskräde och fann, att ingenting var så förkastligt, ingenting så dåligt och förstördt, att det icke en dag kommer till nytta och heders igen, då tänkte jag: när det kan vara så med det lägsta af materien, måste det äfven väl vara så,
Källa: Project Runeberg ·