Sida 84
Ett brushufvud
»Det vore att tillhöra sjelfva olyckan.»
»Hellre helt och hållet olycklig än icke helt och hållet lycklig!»
»Aura!» sade Tollin. »Så ofta det blir eldsvåda och jag, liksom andra, vill ut för att släcka branden, icke tar jag då på mig mina bästa kläder. Skulle jag då midt i gapet på de mulna öden, jag motser, kasta in mitt hjertas dyrbaraste egendom! Nej, vid den evige i höjden, nej!»
Han gick för att aldrig återkomma. Några år derefter lemnade Tollin fäderneslandet, deltog i 1848 års folkrörelser i Tyskland, delade de besegrades lott, jagades från rike till rike, från stad till stad, flydde till Schweiz i sällskap med tyska och ungerska landsflyktige, använde all sin arbetsförtjenst till lindring af blesserade olyckskamraters nöd, medan han sjelf underkastade sig de största försakelser, och fick slutligen sin graf vid foten af Wilhelm Tells alper.
Det hade kunnat bli mycket af Tollin, men han blef ett brushufvud, blott en ovanlig menniska, för att icke säga en stor.
*
Källa: Project Runeberg ·