Sida 89
Historien om en skeppsbotten
mot bron och än mot sin omgifning ombord. Det var Carl XIV Johan.
»Håller vad om två supar och en mugg öl,» fortfor timmermannen, »att han är arg för det man inte uppref bron för en timme se’n. Samma tänkte också jag.»
»Det angår er inte,» förklarade en hästgardist, hörande till bevakningen.
»Håll vad ändå!» föreslog timmermannen.
»Nej tack!» svarade hästgardisten; »inte är jag någon aristokrat, men inte super jag gerna med timmerknölar.»
Hvad svar följde derpå, kom jag ej att höra, ty i detsamma drogs min uppmärksamhet till en snipa, som närmade sig det ställe af kajen, der jag stod. Två gossar befunno sig i den. Den ena kände jag, en klasskamrat i Clara trivialskola, Mauritz Hellström, son till en läkare på Skeppsholmen. Sonen valde faderns yrke och dog för några år sedan som provinsialläkare i Dalarne.
»Hör du!» ropade Hellström till mig, »jag såg att det var du och rodde hit för att ta dig ombord, i fall det smakar dig.»
Det förstås att det smakade, och jag blef nu n:o 3 i båten. N:o 2 var mig obekant, men bekantskapen snart gjord. Han hette Fritz Olander, var sonson till en kamrerare vid flottan, af Hellströms ålder eller tretton år, men till utseendet raka motsatsen till denne. Hellström var stor, stark, rödblommig och bullrande, Olander liten, spenslig, blekt ansigte, tystlåten, blicken drömmande. Jag märkte, att när Hellström hojtade för mycket, spratt Olander till, liksom det hade plågat honom.
»Varar det här till qvällen,» menade Hellström, »så kan man fiska kokt strömming ur Norrström ... Aj, för satan, nu tog elden i det stora norska skeppet der borta! Dit måste vi.»
Dervid högg han med friska tag i årorna, och snart befann sig vår snipa midt i hvirfveln af en mängd andra småbåtar, som alla kommit för att hjelpa, men, såsom vanligt vid dylika tillfällen, endast hindrade hvarann. Det dröjde dock icke många minuter, förrän småbåtarne funno rådligast att lika hastigt lemna detta farliga grannskap. Det norska skeppet bildade snart en enda jättelåga, och när denna slocknade, återstod endast en svart skeppsbotten, knappast två tum öfver vattenytan.
Källa: Project Runeberg ·