Sida 220
220
en tkapfa upp och på nedre botten.
noach. Här är nu hela trossen. (Han kastar madrassen på golfvet och stöder händerna på knäna, skrattande.)
noach (sitter på sin madrass och visar rummet). Det här blir min sängkammare.
noach (lika). Jag vill hoppas att här är gentilt, hä!
den här egendomen äfven tillhör er? (Wadd gör en jakande gest. Kravel ämnar gå ut.)
adolf (upprörd, går framom de andra). Förlåt, herr kommerseråd, vi ha ännu en räkning oliqviderad.
kravel (förvånad). Hvad menar herrn?
adolf. I går tillbjöd herr kommerserådet mig belöning för den tjenst jag hade lyckan göra kommerserådets dotter; nu begär jag denna belöning ...
kravel. Ack, min herre! I hvilken stund!
adolf (i enkel ton). Man påstår att jag eger en betydlig förmögenhet; disponera deröfver, herr kommerseråd, om den kan rädda er; och sedan är kommerserådet mig ingenting skyldig.
(Kravel har räckt sin hand dt Adolf, som trycker den varmt.)
emelie (afsides). Hvad jag känner mig stolt, att jag älskade honom medan han var fattig!
wadd (tager Adolf om hufvudet■ och omfamnar honom flera gånger). Bra, bra, min rara
pojke!
Källa: Project Runeberg ·
